Waltersson

Archive for the ‘Balkan’ Category

Akropolis

leave a comment »

Juli 2011. Fjällvandring i ett kokande Aten.

Foto: D. Lexell

Written by waltersson

24 september 2011 at 19:48

Publicerat i Balkan, Grekland

Balkan…

leave a comment »

Juni 2011. Kraimorie.

Written by waltersson

03 juli 2011 at 8:29

Publicerat i Balkan, Bulgarien

No comments…

leave a comment »

Om klyftan mellan Bulgarien (Balkan?) och det vissa kallar europeiskt.

Written by waltersson

14 februari 2010 at 14:45

Publicerat i Balkan, Bulgarien, EU

Diverse bulgarisk nutidsobservation…

with one comment

Januari 2010. Hristo Botevsgatan i centrala Sofia.

Det är lunchtid och hundratals barn är antingen på väg hem från sin förmiddag eller på väg till sin eftermiddag i det bulgariska skolsystemet. Fyra EU-medborgare i åldern 7-13 går varken åt ena eller andra hållet på övergångsstället utan tigger efter kontanter bland brummande bilar. De saknar inte bara föräldrar som kan se till att de går i skolan. De bor i ett land där statens välratificerade åtaganden gentemot alla barn likväl inte anses gälla alla barn.

Deras rättigheter kan, milt sagt, heller inte beskrivas som prioriterade i övriga EU-länders påtryckningar gentemot Bulgarien. Affärsintressen går i vanlig ordning först. Sedan vill förstås EU-ledningen att den bulgariska regeringen inte skickar våra skattepengar i strukturfonderna rakt in i Sofias kriminella imperier – vilket visat sig vara en nog så svår utmaning. Långt ner på kravlistan hamnar diverse brott på mänskliga rättigheter.

Samma dag som dessa bilder tas meddelar UD att Sverige lägger ner sin ambassad i Sofia för att bl.a prioritera diplomatiskt stöd av svensk utvecklingspolitik i andra länder. Eftersom Bulgarien per definition inte får vara både ett EU-land och ett utvecklingsland får SIDA heller inte jobba här.

Att Bryssel gjort den övergripande bedömningen att landets regering på egen hand löser fattigdomsproblemen och respekterar mänskliga rättigheter verkar dock inte ha övertygat Läkare utan Gränser och andra icke-statliga organ som, i skuggan av alla missriktade EU-miljarder, försöker tillgodose vad jag uppfattar som ganska grundläggande behov.

Hrosto Botevsgatan igen. I en av alla pauser då trafiken inte står still delar de unga EU-medborgarna på vad som återstår av en påse lim.

Det finns ungefär en miljon zigenare (romer) i Bulgarien. Till antalet växer folkgrupperna i snabb takt. Detta verkar till betydande del bero på att barn (från ungefär 13  års ålder) föder barn utan varken skolgång , arbete eller annan försörjning i ryggen. Livet på gatan verkar gå i arv. Men ingen bryr sig, vilket i sin tur verkar bero på att lejonparten av de unga EU-medborgare som lever på gatan är just zigenare. Inga barnflockar ur andra folkgrupper tillåts växa upp på gatan i dagens EU – utan skolgång, sjukvård och allt det där med titeln ”rättighet” de lovats av politiker i Bryssel de aldrig kommer träffa.

Ju längre Bulgariens regering väntar med att engagera sig långsiktigt i vad som kommit att kallas ”den romska saken” desto svårare – och dyrare – lär det bli att komma till rätta med de sociala problemen och (tyvärr) desto större blir sannolikheten att de enklare lösningarnas politiker tar hem det politiska spelet.

Volen Siderov är de enkla lösningarnas främste man i bulgarisk politik. Trots en egen mediakoncern och ett av landets resursstarkaste partier i ryggen framstår han helst som en slags underdog. Inte utan framgång. Partiet ATAKA ser överhuvudtaget ingen plats för zigenare i Bulgarien. ”Bulgarien åt bulgarerna” säger Siderov. Hur detta skall gå till beskrivs förstås inte mycket närmare än så, men ett antal folkgrupper anses inte ha i Bulgarien att göra. Att folkgruppen bulgarer också verkar ha invandrat till detta landområde för bara några hundratals år sedan tycks inte ha havererat deras vision om ett enkulturellt Bulgarien.

Januari 2010. Klotter på husvägg i centrala Sofia.

Bulgariens historia är dock allt annat än enkulturell. Alldeles intill landets stadsrådsberedning (”ministersovjeten”) ligger fortfarande en moské mitt i all trafik i den centrala änden av Sofias svar på ”avenyn”, Vitosha-boulevarden, från vilken man kan se bergstoppen med samma namn då vädret tillåter.

Januari 2010. Serdika.

I Bulgarien tillämpas sedan länge en ägarmodell för fastigheter som svenska högern verkar vilja införa på hemmaplan. Den går ut på att flerbostadshus kan ägas enskilt till 100 %. Man alltså äger sina egna väggar, tak och golv till 100 %. Korridorer och annat blir ett slags ingenmansland. I Bulgarien, där individualismen släppts lös på ett sätt som högern i trygga Sverige bara vågar drömma om, har resultatet inte låtit vänta på sig.

Höghus i stadsdelen Gotse Delchev. 3-dimensionellt ägande. Estetiskt tilltalande – men också en energipolitisk katastrof.

De flesta husväggar i landets huvudstad är så illa skötta att en isolering från utsidan reducerar förbrukningen av rysk gas med hur många procent som helst. Att individuellt isolera sina 10 kvadratmeter vägg på elfte våningen kostar naturligtvis mångfaldigt mer än att kollektivt isolera hela huset på en gång – vilket i praktiken varit svårt att få till med rådande modell för husägandet. Men även om det kostar massor av pengar är det, bevisligen, en god investering som bär sig på mycket kort tid. Flertalet har dock, lika uppenbart, inte haft råd med den dyra individualistiska lösningen på detta gigantiska energislöseri.

För Bulgariens del beror det stora hushållsbehovet av rysk gas varken på bristande tekniska kunskaper eller på hög konsumtion av varma rum. En mindre individualistisk fastighetslagstiftning hade årligen kunnat omfördela många miljarder från Gazprom till var och en i dessa hus.

Men så tänker man inte för närvarande – varken i Sofia eller i Bryssel. Det som ligger ”på kartan” är nya gasledningar från Kaukasus till Balkan – vilka i sin tur drar in EU i en massa konflikter vid såväl den fossila resursens källa som längs dess väg mot det europeiska fortet.

Så vart tar de beryktade EU-miljarderna som Bryssel vattnar Bulgarien med vägen?

Frågan är inte enkel att besvara. Vägarna är flera och slutdestinationerna är sällan offentligt redovisade i likhet med t.ex skandinaviska förvaltningstraditioner.

Men jordbrukspolitiken förblir tyvärr den i särklass främsta utgiftsposten inom EU och med tiden kommer den bulgariska jordbrukssektorn få tillgång till 100% av den stödnivå som de västeuropeiska jordbrukssektorerna årligen inkasserar. Dessa jordbruksmiljarder kommer att fördelas i detta hus.

Januari 2010. (Lite längre bort på Hrosto Botevsgatan…) ”Ministeriet för Jordbruk och Mat”.

Ännu ett, estetiskt, mycket tilltalande hus – även på insidan vill jag hävda – där en politisk katastrof av stora mått måste hanteras i många år till.

Att jordbrukspolitiken är katastrofal för både EU och omvärlden ger oss dock ingen anledning att lämna detta vackra bygge därhän. Varje euro i stöd som inte hamnar där den skall tenderar nämligen att understödja Bulgariens privata imperier (maffior) – på bekostnad av potentiellt gemensamma institutioner – och därmed deras makt i det bulgariska samhället.

Hristo Botevgatan i Sofia är således en ganska ”central” arena i Europa där vackra ord och glada förhoppningar om fullt realistiska förbättringar måste verkställas ifall EU:s grundläggande målsättningar om ett materiellt bättre liv för unionens fattigaste skall kunna realiseras – men också en indikator på att så inte sker i dagsläget.

Written by waltersson

26 januari 2010 at 21:09

Publicerat i Balkan, Bulgarien, EU, Rasism

Har ni fest eller?

leave a comment »

Filipovtsi. November 2009. Fotograf: Okänd.

Ska låna en toalett på väg hem, men fastnar i ett mindre kalas och är nog inte lättviktigare vid sortin.

Written by waltersson

28 december 2009 at 2:16

Publicerat i Balkan, Bulgarien

Är den svenska ankdammen är för liten för att få ta del av internationell rättsröta?

leave a comment »

Nästan en månad efter att journalisten Florence Hartmann dömdes i Haag för att ha ”ringaktat” sin tidigare arbetsgivare, Krigsförbrytartribunalen, kommer första livstecknet från den svenska journalistkåren.

http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1992828&isBlock=1

Sista avsnittet i ett (tyvärr) perifert radioprogram som granskar medier nämner att krigsförbrytartribunalen inte bara åtalar för brott mot mänskliga rättigheter utan (i 19 fall!) även journalister som publicerar uppgifter som domstolen inte vill delge allmänheten. Fallet Hartmann sträcker sig längre än så och bestraffades med en bot på 80 000:- för diverse ”avslöjanden” i hennes bok Paix et Châtiment (”Fred och bestraffning”). Hon dömdes tydligen för att ha avslöjat att det fanns vissa hemliga uppgifter – inte dess innehåll.

Rättegången mot Karadzic har bara börjat. De svenska journalisternas överlag mediokra rapportering hade säkert kunnat höja sig några grader om de tog sig en titt på Hartmanns Paix et Châtiment från 2007. Den beskriver västmakternas (Inte bara USA:s!) resoluta tilltag för att omöjliggöra chefsåklagarens arbete med att även ställa de högst ansvariga krigsförbrytarna inför den så kallade rättvisan. Boken beskriver även hur västmakterna (där Sveriges nuvarande utrikesminister var en av budbärarna) skall ha ”gjort upp” med de högst ansvariga generalerna på den serbiska förlorarsidan istället för att (som de säger sig vilja) straffa dem.

hartmann ponte

Tribunalens tidigare chefsåklagare hävdar i sin bok från 2008 La caccia: Io e i criminali di guerra (”Jag och krigsförbrytarna) att organhandel av betydande skala bedrevs av den kosovoalbanska maffian under NATO:s och FN:s beskydd, att åklagarsidans utredningar i området förhindrats till den grad att ansvariga för hundratals serbers försvinnanden går fria.

Men Del Ponte är ju inte direkt ”åtalbar” – som journalisterna i sammanhanget. Istället är hon nu utsedd till ambassadör i Buenos Aires för den schweiziska regeringen, men det försiktiga alplandets utrikesminister har, mer eller mindre uttryckligen, förbjudit henne att resa hem till Europa och delta i pågående diskussion om västmakternas verkliga avsikter med tribunalen som hennes bok oundvikligen kommit att bidra till. En diskussion den svenska ankdammen verkar vara för liten för att få ta del av.

Trots att centrala personer från ”insidan” publicerat böcker på temat och trots att så många människor med erfarenheter från krigen i forna Jugoslavien bor i Sverige lyser den kritiska granskningen med sin frånvaro i svenska massmedier. Det gäller tydligen att hålla sig på rätt sida ridån. Vi får visserligen alltid veta hur krigsförbrytarna försöker undkomma rättvisan in i det sista. Senast att Karadzic ”bojkottar rättegången”. Nämen surprise!, tänker man.

Den engelskspråkiga balkanpressen bjuder på desto mer av nyhetsvärde i sin bevakning. Balkan insight skriver om sensuren av ett brev från Karadzic till tidningen Le Monde. Domstolens administration skickade tillbaks brevet till Karadzic med kommentaren ”jobba lite på det och omformulera”. Enligt domstolens beslut riskerar brevet att ”skada domstolens mandat” och får därför inte komma ut. Brevet handlar tydligen om FN:s agerande i Bosnien under kriget.

Korrumperade utrikesredaktioner som är lite för fina för att ifrågasätta överheter och ogärna rapporterar bortom den ”officiella” sfären har dock ingen anledning att underprestera mer än så. Den europeiska militariseringens högst officiella skattefinansierade tankesmedja EUISS (med Sveriges utrikesminister som en av dess mest entusiastiska anhängare) har utvärderat hur konceptet ”conditionality” – att länder som samarbetar med Haagtribunalen skall premieras politiskt av EU – fungerade i praktiken.

Den läsvärda rapporten är ingen upplyftande läsning, varken för anhängare av EU:s gemensamma utrikespolitik eller för de som tror på krigsrättvisa, vilket möjligen kan förklara varför den gavs ut mitt i den varma sommaren. I ett av kapitlena fick rentav den åtalade Florence Hartmann komma till tals. Dejan Jovic, en föreläsare jag minns från tiden vid Stirling University, följer upp spelet kring rättvisan för Kroatiens del.

I realiteten uteblev utlovad politik när staterna på Västra Balkan avstod att gripa sina krigsförbrytare. ”Konditionaliteten” var mest retorik. Det är alltså EU-rådets Högste Representants egen byrå som sanktionerat denna historieskrivning. Att dominerande svenska massmedier bitvis beskriver läget mer okritiskt än maktapparatens egna institutioner indikerar bara att den svenska ankdammen är för liten.

Written by waltersson

30 oktober 2009 at 1:44

Publicerat i Balkan, Bosnien, FN, Haag, NATO, Serbien