Varje gång jag ser en politiker från de sju gamla riksdagspartierna försvara den svenska migrationspolitiken kommer otäcka signaler från min mage (och jag lyssnar mycket på den!) som säger:

- Nej nej nej, inte nu igen!

Varför? Förmodligen därför att debatten inte längre handlar om rätt eller fel. Den handlar om plus eller minus. Vi närmar oss ett nytt momentum där den människa – eller folkgrupp – som kan ge plus på statens konto anses ha i Sverige att göra. De som inte levererar nog med skatteintäkter är inte välkomna.

En uppenbar anledning till att både socialdemokrater och moderater undvikit att nämna Genevekonventionen (och andra internationella stadgor av relevans som Sverige ratificerat) och tala om rättigheter är förstås att de själva, i likhet med många andra regeringar, har drivit en alltmer rättsvidrig flyktingpolitik.

Det var också så flyktingpolitiken i grannländerna Norge och Danmark kollapsade. Debatterna handlade plötsligt inte längre om människors rättigheter. Den handlade inte längre om att bekämpa människosmugglinen. Den handlade inte om hur antalet människor på flykt kan reduceras. Det handlade om plus eller minus.

De politiska partierna har de senaste decennierna (i vissa fall aktivt, men oftast genom passivitet) låtit cost-benefit-analysen bli ett standardverktyg för värdering av politiska förslag. Det politiska tänkandet ersätts med räknemaskiner. Rätt och fel ersätts med plus och minus. Rättigheter och skyldigheter får ge vika för lönsamhetsanalysen.

Detta gäller inte bara om statens migrationspolitik. Det präglar i ännu högre grad våra storstadskommuner. Det kallas av någon anledning för ”inflyttningspolitik”. Även mindre skandinaviska kommuner planerar för stor inflyttning. Men alla är förstås inte lika välkomna.

Tidigare fanns det i Sverige ett slags konsensus om att alla människor har rätt till en bostad. Det ansågs förstås redan vid denna tid vara en mänsklig rättighet. Men (desto mer väsentligt) det fanns en genuin avsikt att tillämpa denna princip i vårt land och det mest påtagliga resultatet var förmodligen allmännyttan.

Genom att ”trasha” de allmännyttiga bostadsbolagen, riva gamla billiga hus och satsa på nybyggnation med en målgrupp bortom arbetarklassens egentliga köpkraft är det förstås ingen konst att skapa kortsiktig ekonomisk tillväxt i en storstadskommun, även om varje närvarande människa fattar att samhället som helhet betalar ett högt pris för denna förmögenhetsselektion.

Lika självklart som det är för kommunerna att uppmuntra till inflyttning av friska familjer med höga inkomster, lika självklart har det varit för den svenska regeringen att peka på hur invandrare med hög social status och goda kontakter i sina hemländer kan fixa exportkontrakt åt svenska storföretag och, i den mån bolagen betalar skatt i Sverige, stärka den svenska ekonomin.

Lika självklart hävdar förstås Sverigedemokraterna att en stoppad invandring av krigshärjade analfabeter är en plus-affär för den svenska staten. Moderaterna i Vellinge och Sverigedemokraterna i riksdagen använder precis samma verktyg som regeringen – lönsamhetsanalysen – men fokuserar på att bli av med den olönsamma inflyttningen av analfabeter, psykiskt trasiga krigsoffer och liknande istället för att uppmuntra till den lönsamma invandringen.

Vad Sverigedemokraterna och regeringen har gemensamt med resten av den europeiska migrationspolitiken är alltså lönsamhetskalkylen. Migrationspolitiken inom EU har på kort tid genomgått en amerikanisering. Det är ditt förväntade bidrag till kontinentens ekonomi, din lönsamhet, som avgör om du får passera gränsen eller inte.

Slår vi ihop regeringens migrationsretorik med Sverigedemokraternas får vi det norska Fremskrittspartiets (FrP) linje: en ”dubbel” cost-benefit-politik där den lönsamma invandringen uppmuntras och den olönsamma bekämpas. Denna politik är till stor del redan genomförd – i Bryssel.

Bortom valplakaten verkar inte ens Dansk Folkeparti vilja stoppa exakt all icke-västlig invandring.

- Vi vil stoppe indvandring af personer, der ikke bidrager positivt til det danske samfund, sa Pia Kjærsgaard på Dansk Folkepartis sommermöte i år.

De erkänner inför medierna att det kan finnas icke-västliga invandrare som uppfyller deras krav på ”positivt bidrag”, även om de inte vill precisera vem som är en icke-västlig invandrare eller från vilka nationer de tillräckligt driftiga nydanskarna kommer.

Det skulle förvåna mig om inte Sverigedemokraterna valt samma linje innan denna mandatperiod är slut. Partiet har redan börjat tona ner den islamofobiska inriktningen till förmån för den minus-argumentation (invandringen är dyr) de ställer mot regeringens plus-argumentation.

—

Det inte bara rättigheterna som lönsamhetsanalyseras numera. Amerikaniseringen av Europa innebär också att den som anses vara ekonomiskt lönsam allt oftare kan undkomma vissa skyldigheter, till exempel att betala skatt enligt samma regler som alla andra.

I det stolta skattebetalarparadiset Norge reser en socialdemokratisk handelsminister med partiledarambitioner runt och omförhandlar rederimiljardärernas skattesatser för att ”få hem dom”. Endast från det gamla kommunistpartiet (utanför Stortinget) kommer invändningen: att principen om allas skyldighet att betala en viss skatt inte kan omförhandlas för enstaka aktörer utifrån vad som ger staten mest pengar i kassan på kortast tid.

Många länder, däribland Sverige, har haft en obligatorisk värnplikt, på pappret. Men de svenska gymnasister som var på väg mot en högskoleutbildning ansågs redan på 90-talet mindre förpliktade att göra militärtjänst än de gymnasister som var på väg ut i arbetslösheten. Fast den officiella linjen brukar vara att männen rekryteras utifrån ”motivation”.

Och motivationen har visat sig vara störst bland de män som står utan försörjning. Det nya svenska försvaret ska bestå av kontraktssoldater på ungefär samma sätt som i Ryssland och USA. Den militära plikten har på kort tid ersatts av en konjunkturberoende rekrytering och den lönsammaste soldaten kommer från A-kassan – inte från högskolan.

—

Migrationspolitiken är alltså långtifrån det enda politikområdet i vårt samhälle där principer, som folk länge trodde var universella, blivit föremål för en ren lönsamhetskalkyl.

Problemet för de ”etablerade” partierna i Skandinavien, som helst inte vill prata om invandring alls, är att invandringsfrågorna med sådan tydlighet blottlägger den gemensamma värdegrund som fascismen och den moderna kapitalismen har att stå på.

Det är ingen tillfällighet att nästan hela toppskiktet i FrP kommer från Norges två handelshögskolor. Det är där vår tids konkurrensideologi predikas i sin renaste form.

FrP:s populism är inte mindre framångsrik i Sverige, där det gamla högerpartiet har valt samma nisch. Moderaterna driver med stor framgång vad Angela Aylward i sin Cogito-krönika kallar ”den starkes rätt”. Fattiga och sjuka ses numera som ”parasiter” och rika som ”samhällsbärande”. Att detta budskap kan absorberas av folk samtidigt som girighetsdemonstrationerna på direktörsnivå slår alla rekord, ja detta blir förstås, liksom all propaganda, en utmaning för den psykologiska vetenskapen att förklara.

Att bekämpa fattigdomen genom att bekämpa de fattiga är ingen ny filosofi. Den är därtill alltför väl beprövad. Förverkligandet sker inte sällan i symbios med offentlig rasism. Ett kapitalistiskt styre vill inte ha full sysselsättning för att det hotar tillväxten. Ett rasistiskt styre vill inte anställa en folkgrupp de vill ha bort från landet.

Att de svenska partierna nu dumpar den misslyckade invandringsdebatten på ekonomerna kommer förmodligen leda till ännu mer räknande och ännu mindre tänkande. Varken plus eller minus lär vinna den debatten. Danske Folkeparti fortsätter ställa samma fråga om och om igen i Köpenhamn. (”Vad kostar nydanskarna?”) De gör det därför att frågan är viktigare än svaret.

Det är på samma sätt en stor seger för både Sverigedemokraterna och för Sveriges regering att den svenska debatten nästan uteslutande handlar om pengar och inte om människor.

Tim Jackson:

”It’s a really strange story.

A story about us.

The people that have been persuaded

or encouraged

to spend money they don’t have

on things they don’t need

to create impressions

that wont last

on people they don’t care about.”

Sex Frågor om den Politiska Ekonomin visar att det knappast råder någon konsensus i den politiska ekonomins mest grundläggande frågor. Heller inte inom partierna.

Jag konstaterar lite försiktigt att här finns en hel del som skulle behöva debatteras offentligt.

PR-byråerna har bedrivit en valrörelse så långt bort från de stora ekonomiska frågorna det bara går att komma. Det ligger förmodligen i hela branschens intresse – men är det verkligen så partierna vill ha det?

En del av kandidaterna verkar i vilket fall inte själva tro på sina partiers löften om business as usual och fortsatt exponentiell tillväxt.

Den 24 september arrangeras nordens första stora konferens om Ekonomisk Nerväxt i den finska huvudstaden.

En konferens om hur vårt samhälle skulle kunna utvecklas efter den ständiga konsumtionsökningens epok. En situation som den finska samhällseliten, i likhet med den svenska, hittills haft svårt att tala om offentligt.

Detta event sponsras bl.a av den brittiska och den franska ambassaden i Helsingfors. Beskickningar från stater som numera ger ett visst utrymme för ekonomiskt tänkande i det offentliga samtalet.

Konferensen kommer att live-sändas via internet och rekommenderas dig som vill ta del av den framtidsdiskussion som de facto pågår i omvärlden – även om detta knappast framgår av svenska nyhetssändningar.

—

I Sverige pågår en valdebatt som handlar om att folk ska kunna fortsätta lönearbeta 40 timmar i veckan. Arbetare som ”blir över” ska tydligen arbeta i hemmen hos de som fortfarande har ett jobb att gå till.

Att dela på jobben och själva ta hand om våra hushåll… det ligger förstås väl i linje med de självklara behoven: jobb för den som behöver  försörja sig och fri tid.

Men det finns ju propagandaekonomer som vet bättre: Vi behöver tillväxt och ”entreprenörskap”!

Om vi delar upp jobben och städar själva blir det färre företag och lägre BNP. En samhällsekonomisk förlustaffär med nuvarande paradigm.

—

Det finns de som vill tro på dumhet. Att den svenska monokulturen av nationalekonomer bär på en oförmåga att absorbera förnuft.

Jag tror tyvärr att problemet är betydligt större än så där. Jag uppfattar att många yrkesgrupper, inte bara nationalekonomer utan de flesta av oss, i första hand ägnar dagarna åt det som genererar säkra penningbelopp på kontot i slutet på månaden. För att betala räntan på bostadslånet… för att, i brist på verkligt medborgarskap, genom konsumtion hävda sin dignitet i samhället… din närmsta reklampelare name it!

Att uppmärksamma de stora samhällsfrågorna betalar sig dåligt och leder inte sällan, för de som tagit ut svängarna lite för mycket på jobbet, raka vägen till en entusiastisk jobb-coach med överhetens uppdrag att förmedla den vinnande attityden:

- Hitta något du kan bli bra på. Håll dig till det. Skit i helheten.

Det här är något helt annat än dumhet. Det är uttryck för ett individualiserat samhälle av förnuftiga människor som predikar oförnuft.

På lite sikt finns förstås risk för att detta samhälle fostrar korkade människor på riktigt.

Efter att Rödt och SV valt att göra motståndet mot oljeborrning utanför Lofoten till huvudfråga i årets förstamajtåg avstår LO och det norska Arbeiderpartiet från att demonstrera i Svolvær överhuvudtaget. Om detta kan man läsa i dagens Klassekampen.

—

”Leder i Øst-Lofoten LO Edgar Henriksen bekrefter overfor Klassekampen at striden om oljeboring i nord er grunnen til at Ap og LO trekker seg fra 1. mai-toget, som normalt blir arrangert i samarbeid med SV og Rødt.

- LO og Ap står langt fra SV og Rødt. Vi har ikke samme syn, sier han.

Frykter oljeparoler

LO-lederen innrømmer at han er redd for at det skal bli glissent under deres paroler, mens mange samler seg bak parolen «Nei til oljeboring i Lofoten, Vesterålen og Senja»

- Jo, tja, vi har opplevd de siste to åra at nei-sida har hatt dominans, sier Henriksen.”

—

Det är förmodligen första gången på ungefär hundra år som ortens socialdemokrater ratar förstamajfirandet.

För några år sedan satsade oljebolagen och den lokala socialdemokratin mycket resurser och förtroendekapital på att, med tillväxt som huvudargument, lansera oljeutvinningen som Lofotens ekonomiska räddningspaket.

Inte utan framgång, till en början. Men nu har alltså vinden vänt, till den grad att det statsbärande partiet inte vågar sig ut på den egna rörelsens högtidsdag.

Om inte ens de kommuner som skall få de utlovade arbetstillfällena vill ha någon oljeutvinning längre vore det kanske klokt av Stoltenbergs regering att vända oljelobbyn ryggen och byta fot.

Tyvärr kan nog Stoltenberg lita på att SV lägger sig även i denna miljöfråga.

Det menar Vincent Liegey, språkrör för det senaste i raden av franska tillväxtmotståndarpartier: Parti Pour la Décroissance.

Här följer en svensk översättning av Deklarationen om Ekonomisk Nerväxt för Ekologisk Bärkraftighet och Social Rättvisa som antogs av en större grupp forskare och aktivister på en internationell konferens om ekonomisk nerväxt i Paris för exakt 2 år sedan.

—

Deklaration

Vi deltagare på konferensen om Ekonomisk Nerväxt för Ekologisk Bärkraft och Social Jämlikhet i Paris den 18-19 april år 2008, deklarerar följande:

1. Ekonomisk tillväxt (indikerat som växande BNP eller reell BNP) representerar en ökning av produktion, konsumtion och investeringar som, i jakten på ekonomiskt överskott, oundvikligen leder till utökad förbrukning av material, energi och mark.

2. Trots förbättringar för ekologisk effektivitet i produktion respektive konsumtion av varor och tjänster har den globala ekonomiska tillväxten resulterat i ett ökat uttag av naturresurser, växande avfallsmassor och ökade utsläpp av luftföroreningar.

3. Den globala ekonomiska tillväxten har inte lyckats med att, substantiellt, reducera den globala fattigdomen, beroende på orättvisa utbyten inom handeln och de finansiella marknaderna, vilket har ökat ojämlikheten mellan länderna.

4. Såsom välkända principer inom fysisk- och ekologisk vetenskap demonstrerat, finns det en slutgiltig begränsning för vilken omfattning global produktion och konsumtion, liksom den nationella ekonomin, kan ha utan att miljörelaterade- och sociala kostnader påtvingas andra människor – här och nu, någon annanstans eller i framtiden.

5. De bästa av, tillgängliga, vetenskapliga data indikerar att den globala ekonomin, liksom många nationella ekonomier (huvudsakligen industrialiserade länder i nord), har vuxit bortom den ekologiska bärkraftens gränser.

6. Det finns också starka belägg för att den globala tillväxten av produktion och konsumtion är socialt ohållbar och därtill oekonomisk. (Oekonomisk i den meningen att kostnaderna överskrider fördelarna.)

7. Genom att förbruka mer än sin legitima andel av jordens resurser reducerar de rikaste nationerna effektivt miljöutrymmet för fattigare nationer, som likväl påtvingas denna överförbruknings negativa miljökonsekvenser.

8. Om vi inte bemöter denna situation med att justera den globala ekonomin i enlighet med våra ekosystems kapacitet och samtidigt omfördelar världens rikedomar respektive inkomster, så kommer detta att resultera i en process av ofrivillig och okontrollerad ekonomisk tillbakagång, eller sammanbrott, med allvarliga sociala följder, i synnerhet för de mest missgynnade i samhället.

Vi föreslår därför ett paradigmskifte, bort från den generella och obegränsade jakten på ekonomisk tillväxt, till idén om en justering till ”rätt” storlek på global och nationell ekonomi.

1. På global nivå innebär ”rätt” storlek en minskning av det ekologiska fotavtrycket (inklusive kolets avtryck) till en bärkraftig nivå.

2. I länder med större fotavtryck per invånare än den globalt bärkraftiga nivån innebär ”rätt” storlek en reduktion till denna nivå inom en rimlig tidshorisont.

3. I länder där det råder djup fattigdom innebär ”rätt storlek”, för de som lever i fattigdom, en brant och bärkraftig konsumtionsökning, för att uppnå ett värdigt liv. Detta bör ske i enlighet med lokalt beslutade vägval för minskad fattigdom och inte genom tvingande utvecklingspolitik från omvärlden.

4. Detta kommer att kräva ökad ekonomisk aktivitet i enstaka fall; men omfördelning av inkomster och rikedomar, både inom och mellan länder, utgör det väsentliga i denna process.

Paradigmskiftet innebär således en ekonomisk nerväxt i de rika delarna av världen.

1. Den process som kan åstadkomma en justering till ”rätt” storlek på ekonomin i de rikaste länderna, liksom i den globala ekonomin som helhet, kallas ”nerväxt”. (”Décroissance”)

2. Vi definierar ”nerväxten” som en frivillig övergång (transition) till ett rättvist, deltagande och ekologiskt bärkraftigt samhälle.

3. Syftet med nerväxt är att möta mänsklighetens behov och tillgodose en hög livskvalitet samtidigt som den globala ekonomins miljöpåverkan reduceras till en bärkraftig nivå och fördelas rättvist mellan nationerna. Detta kommer inte vara möjligt att uppnå vid en ofrivillig krympning av ekonomin.

4. Nerväxten kräver en omformning av det globala ekonomiska systemet liksom den politik som drivs och främjas på nationell nivå. Detta för att möjliggöra såväl reducering som slutlig utrotning av den absoluta fattigdomen samtidigt som den globala ekonomin och de icke-bärkraftiga nationella ekonomierna skalas ned.

5. När en ekonomi av ”rätt” storlek förverkligats genom en nerväxt-process bör målet vara att upprätthålla en ”Steady State Economy” (en ekonomi i stationärt tillstånd) med en relativt stabil, milt fluktuerande, konsumtionsnivå.

6. Nerväxt-processen karaktäriseras allmänt av:
- En betoning av livskvalitet snarare än konsumtionskvantitet.
- Att grundläggande mänskliga behov tillgodoses för alla.
- En samhällsomvandling baserad på såväl individuell som kollektiv handling och politik.
- Ett substantiellt reducerat beroende av ekonomisk sysselsättning till förmån för fritid, oavlönad sysselsättning, gemytlighet, gemenskap samt individuell- och kollektiv hälsa.
- Uppmuntrande av själv-reflektion, balans, kreativitet, flexibilitet, mångfald, medborgarskap, generositet och icke-materialism.
- Iakttagelse av principer om rättvisa, deltagande demokrati, respekt för mänskliga rättigheter samt respekt för kulturella olikheter.

7. För framsteg i realiseringen av ekonomisk nerväxt krävs omedelbara ansträngningar för att baxa in konceptet i debattens huvudfåra, dels inom parlamentarisk- och allmän debatt, men också inom de ekonomiska institutionerna. Det fordras även en utveckling av policys och verktyg för den praktiska implementeringen av ekonomisk nerväxt samt en utveckling av nya, icke-monetära, indikatorer (även subjektiva sådana) som kan identifieriera, mäta och jämföra nyttor respektive kostnader i en ekonomisk verksamnet, vilket möjliggör bättre bedömning av en ekonomisk verksamhets relation (”bidragande” eller ”underminerande”) till förverkligandet av sociala- och ekologiska mål.

—

Översättning: Linus Waltersson.

Källtexterna på franska och engelska har följande lokalisering:
http://events.it-sudparis.eu/degrowthconference/Declaration%20on%20Degrowth%20FR.pdf

http://events.it-sudparis.eu/degrowthconference/en/Declaration%20on%20Degrowth%20EN.pdf

—

Du som har synpunkter på översättningen är varmt välkommen att kontakta mig för eventuella förbättringar.

Du som, möjligen befogat, bara tänker att du minsann hade gjort den f-n så mycket bättre själv bör ställa dig frågan varför just Du inte gjort detta under någon av de senaste 24 månaderna. (Jag hade gärna sluppit!)

Det finns de som hävdar att den moderna kapitalismen, till sin natur, är ett ”grow or die”-system.

Mycket tyder dock på att en stor del av vårt samhälle fastnat i vad som rimligen bör betecknas ”grow AND die”.

Det har blivit dags att summera ytterligare ett bidrag från nerväxt-konferensen i Barcelona.

—

Den mexikanska (ekologiska) ekonomen Gian Carlo Delgado har ägnat sin forskning åt världens storstadsmetropoler (inklusive dess bakgårdar) och den urbana metabolismens politiska ekologi. Han drar slutsatsen att de största städerna i världen rätt och slätt inte har framtiden för sig och att flertalet av dessa, på ett eller annat sätt, kommer att utrymmas inom en snar framtid. Antingen under kontrollerade former via kollektiva politiska beslut – eller via knapphetssymptom såsom hunger och törst.

Hans hemort Mexiko City lyfts fram som ett av flera skräckexempel i sammanhanget.

Cirka 21 miljoner människor bor på en platå 2200 m.ö.h. Att transportera livsmedel till denna platå är redan ansträngande. 50 % av maten i Mexiko City kommer från utlandet. I många av världens städer utgör urbant jordbruk ett viktigt steg mot minskat oljeberoende, men i Mexiko City är vattnet redan en importerad bristvara och dessutom en synnerligen energikrävande sådan eftersom pumpsystemen drivs av billig fossil energi. Denna billiga energi går snart förlorad. Vattenbrist väntas bli en av de första konsekvenserna och den bristen kommer bli mycket svårt att möta med hållbara lösningar – även på längre sikt – utan avfolkning.

Delgado rekommenderar att politiskt planera för en avfolkning på 5 miljoner människor i Mexiko City. Lika många människor (främst från fattiga kåkstäder) kommer annars tvingas lämna staden som flyktingar enligt nollalternativet i Delgados scenario.

Mexikos myndigheter vägrar fortsatt erkänna behovet av en politik för de-urbanisering. Liksom de flesta länder i världen.

—

Såvitt jag känner till (rätta mig gärna om jag har fel!) finns det fortfarande ingen storstad i världen med de-urbanisering eller avfolkning i sina utvecklingsplaner.

Mer kollektiv trafik –> lägre BNP och större välmående.

Mer privat trafik –> högre BNP och mindre välmående

Nationalekonomen Emanuele Campiglio har tillsammans med Luigi Bonatti vid Universitetet i Trento utforskat samband mellan alternativa transportlösningar och BNP respektive Välfärd.

På De-Growth-konferensen i Barcelona för två veckor sedan presenterades en studie som visar att satsning på kollektivtrafik har entydigt positiva konsekvenser för välfärdens samtliga variabler.

Haken för dagens nationalekonomer är att BNP lika entydigt faller vid ett skifte från privata till kollektiva trafiklösningar. Endast med blind BNP-tillväxt som mål för politiken kan en trafikprivatisering ge ett plus i en cost-benefit-analys. Ser man till den enskildes välfärd vinner alltid de kollektiva lösningarna. Det blir mycket billigare att resa. Bra för den enskilde, men dåligt för BNP-utvecklingen.

Det är just BNP-utvecklingen – och inte den enskildes välfärd – som vägverk och banverk utgår ifrån när svensk infrastruktur planeras. Ett trafiksystem som är dyrt för resenären tvingar resenären att lönearbeta mer, vilket driver upp BNP. Det billiga systemet möjliggör för resenären att lönearbeta mindre, vilket drar ner BNP.

”In  particular,  we  show  that
governments  can  boost  long-run  growth  by
moving  public  investment  away  from  collective
transportation  systems  and  towards
infrastructures  necessary  for  using  private
vehicles.  Indeed,  by  augmenting  the  relative
convenience  of  using  private  mobility  systems,
which  are  those more  costly  for  the  households,
the  government  induces  them  to  increase  their
labor supply so as to afford larger expenditures in
transportation.” (Ur Bonatti & Campiglio ”Mobility Systems and Economic Growth: a Theoretical Analysis of the Long-Term Effects of Alternative
Transportation Policies”, December 2009)

Här har vi en viktig (och alltför sällan ifrågasatt) förklaring till varför dagens politiska ledning gärna väljer att satsa på dyra byggnationer som Förbifart Stockholm och Marieholmstunneln eller rentav infrastruktur för mindre energislukande höghastighetståg mellan Skandinaviens storstäder. I BNP räknat är det nämligen positivt att det blir dyrt för den som betalar – antingen som resenär eller som skattebetalare.

Här ryms också en viktig förklaring bakom myndigheters motstånd mot nolltaxa inom kollektivtrafiken, som sällan problematiseras. En samhällsutveckling där billiga kollektiva lösningar besparar Svensson en massa utgifter riskerar att bespara Svensson hans vilja att lönearbeta 40 timmar i veckan.

Svenssons välfärd befinner sig tveklöst i konflikt med BNP-tillväxten. Men det är börsen som vinner på BNP-tillväxten – inte Svensson. Trafiken är inte det enda, men ett av våra allra tydligaste, exempel på denna konflikt.

Med dagens sätt att räkna, där samhällsekonomisk lönsamhet reducerats till växande BNP, kan man (lite förenklat) inte avskaffa massbilismen utan att ersätta den med alternativ som är lika dyra att använda. Dagens ensidiga fokus på spårbunden långdistanspendling, höghastighetståg för ett ständigt växande så kallat ”transportbehov” talar för att det trots allt kan bli minst lika dyrt i en spårbunden framtid.

Vägrar Svensson att resa med de absurt dyra kollektiva lösningarna måste Svensson lika säkert arbeta ihop till den kollektiva skuldsättningen via skattesedeln.

Läs resten av den italienska rapporten här.

Campiglio bidrog, på detta tema, till Barcelona-konferensen med en av hundratalet läsvärda posters som nu finns att ladda ner.

OECD-medlemmarna, däribland Sverige, antog för knappt ett år sedan en Deklaration för Grön Tillväxt.

OECD har kommit att ta ett allt större ansvar för den globala ”gröntvätten”.

Organisationens generalsekreterare gör så gott han kan för att ge trovärdighet åt rådande tillväxtkonsensus.

Men notera följande:

Han lovar inte med ett ord att fortsatt ekonomisk tillväxt skulle vara ekologiskt hållbar eller kompatibel med vårt jordklots resurstillgångar.

Nej, han har garderat sig. Han säger att ”grönt” och tillväxt går hand i hand.

Han använder det lika abstrakta ordet ”miljövänlig” men säger ingenting om hållbarhet.

—

Den 26-27 maj står OECD som värd för ett större forum på temat: Innovation, jobb och Ren Tillväxt.

Utöver huvudsponsorn bakom forumet, en läkemedelsjätte med dokumenterad kartellbenägenhet,  är det Nestlé + diverse storbanker som delfinansierat denna schizofrena miljöteater. Resten betalar du och jag.

—

”A win-win. Greener environment – stronger economy.”

Investeringar ”need to be greener!… Need to have more emphasis on green.”

Varken OECD eller dess medlesstater kan idag skylla på att de inte visste hur tillståndet i världen ser ut. Ordlekarna, där vetenskapligt vedertagna begrepp växlas ut mot innehållslösa slagord från storkoncerners miljömarketing, blir därför allt kreativare – också på offentliga myndigheter.

Vi ska få en ”grön miljö”.

Någon som vet vad en ”grön miljö” är för något?

Alltså på förhand.

—

Den sista diskussionspunkten på OECD-forumets agenda är kapitalismens framtid.

”Future of capitalism:

The biggest financial, economic and social crisis in 70 years has called into question long-standing economic conventional wisdom. What is the future shape of capitalism? The challenge presented by authoritarian capitalist models vis-à-vis democratic capitalist models.”

Problembeskrivningen ovan antyder ärligt att organisationen inte står främmande för att värdera kapitalismens fortlevnad högre än demokrati.

Jag tror det finns anledning att vara på sin vakt här.

- Det senaste århundradets globala ekologiska ödeläggelse har tydligare än någonting annat demonstrerat motsatsförhållandet mellan demokrati och kapitalism.

- Fascistisk ideologi och grön kapitalism verkar i allt väsentligt vara kompatibla med varandra – önskvärda eller inte.