Waltersson

Rata och de övriga medlemmarna i det fristående serbiska fackförbundet ”Iniciativa” som suttit inlåsta i två månader har nu åtalats i Belgrads tingsrätt för ”internationell terrorism”. Det är ett av de grövsta brotten man kan dömas för i Serbien, tydligen i nivå med bl.a folkmord. Attentatet rör sig om ett krossat fönster och klotter på den grekiska ambassadens fasad. Gärningsmännen har inte varit i närheten av att döda någon.

De åtalade syndikalisterna deltog den 24 augusti i en öppen stödmanifestation, på samma plats, med krav på frigivning för den sista grek som, på vaga grunder, ännu satt häktad (släpptes 3 dagar senare) efter förra vinterns gatupolitik där. De åtalade förnekar dock all koppling till den molotov som skall ha krossat ett av den grekiska myndighetens fönster natten efter.

Gärningsmän eller inte. Med hjälp av terroristlagarna kan de kompensationslöst hållas inlåsta i ytterligare tre månader – i väntan på eventuell rättegång. Förlorar de där väntar upp till 15 års inlåsning.

Denna ”terroristiska” straffskala kom dock aldrig ifråga när nationalister stormade ett antal ambassader (och satte eld på den amerikanska) våren 2008. Den enda som dömdes då (för vållade av en annan, instormande, nationalists död) var den man som tände på.

Även om man bortser ifrån att det just på Balkan finns så mycket grövre våld att terroriststämpla så borde väl vilken hardliner som helst på andra sidan Atlanten se vissa legitimitetsproblem med att urvattna terrorist-begreppet till denna nivå.

Det är med ovilja jag diskuterar detta sjuka begrepp överhuvudtaget, men tydligen ses inte avsikt att döda civila som ett kriterium längre.

Våren 2008. Belgrad.

Ratibor.

—

En parallell politisk rättegång med potential att ta besvärande fackliga agitatörer ”av banan” några år pågår nu i Kiev där bröderna Movtjan åtalades för ”grov huliganism” efter att ha flyttat ett stängsel i samband med en manifestation i centrala Kiev sommaren 2008. Bröderna riskerar upp till fem års fängelse i den utdragna processen. Med undantag från en dansk EU-parlamenteriker (sf), som brevledes adresserat den ukrainska regeringen i saken, har den västerländska ”närvaron”, som säger sig vilja bygga demokrati och grejer, vänt ryggen till även här.

September 2009. Kiev.

Foto: Paw Daamsgaard

En av de åtalade bröderna Movtjan – verksam inom det fristående studentfackförbundet Pryama Dia(Direkt Aktion).

Nästan en månad efter att journalisten Florence Hartmann dömdes i Haag för att ha ”ringaktat” sin tidigare arbetsgivare, Krigsförbrytartribunalen, kommer första livstecknet från den svenska journalistkåren.

http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1992828&isBlock=1

Sista avsnittet i ett (tyvärr) perifert radioprogram som granskar medier nämner att krigsförbrytartribunalen inte bara åtalar för brott mot mänskliga rättigheter utan (i 19 fall!) även journalister som publicerar uppgifter som domstolen inte vill delge allmänheten. Fallet Hartmann sträcker sig längre än så och bestraffades med en bot på 80 000:- för diverse ”avslöjanden” i hennes bok Paix et Châtiment (”Fred och bestraffning”). Hon dömdes tydligen för att ha avslöjat att det fanns vissa hemliga uppgifter – inte dess innehåll.

Rättegången mot Karadzic har bara börjat. De svenska journalisternas överlag mediokra rapportering hade säkert kunnat höja sig några grader om de tog sig en titt på Hartmanns Paix et Châtiment från 2007. Den beskriver västmakternas (Inte bara USA:s!) resoluta tilltag för att omöjliggöra chefsåklagarens arbete med att även ställa de högst ansvariga krigsförbrytarna inför den så kallade rättvisan. Boken beskriver även hur västmakterna (där Sveriges nuvarande utrikesminister var en av budbärarna) skall ha ”gjort upp” med de högst ansvariga generalerna på den serbiska förlorarsidan istället för att (som de säger sig vilja) straffa dem.

Tribunalens tidigare chefsåklagare hävdar i sin bok från 2008 La caccia: Io e i criminali di guerra (”Jag och krigsförbrytarna) att organhandel av betydande skala bedrevs av den kosovoalbanska maffian under NATO:s och FN:s beskydd, att åklagarsidans utredningar i området förhindrats till den grad att ansvariga för hundratals serbers försvinnanden går fria.

Men Del Ponte är ju inte direkt ”åtalbar” – som journalisterna i sammanhanget. Istället är hon nu utsedd till ambassadör i Buenos Aires för den schweiziska regeringen, men det försiktiga alplandets utrikesminister har, mer eller mindre uttryckligen, förbjudit henne att resa hem till Europa och delta i pågående diskussion om västmakternas verkliga avsikter med tribunalen som hennes bok oundvikligen kommit att bidra till. En diskussion den svenska ankdammen verkar vara för liten för att få ta del av.

Trots att centrala personer från ”insidan” publicerat böcker på temat och trots att så många människor med erfarenheter från krigen i forna Jugoslavien bor i Sverige lyser den kritiska granskningen med sin frånvaro i svenska massmedier. Det gäller tydligen att hålla sig på rätt sida ridån. Vi får visserligen alltid veta hur krigsförbrytarna försöker undkomma rättvisan in i det sista. Senast att Karadzic ”bojkottar rättegången”. Nämen surprise!, tänker man.

Den engelskspråkiga balkanpressen bjuder på desto mer av nyhetsvärde i sin bevakning. Balkan insight skriver om sensuren av ett brev från Karadzic till tidningen Le Monde. Domstolens administration skickade tillbaks brevet till Karadzic med kommentaren ”jobba lite på det och omformulera”. Enligt domstolens beslut riskerar brevet att ”skada domstolens mandat” och får därför inte komma ut. Brevet handlar tydligen om FN:s agerande i Bosnien under kriget.

Korrumperade utrikesredaktioner som är lite för fina för att ifrågasätta överheter och ogärna rapporterar bortom den ”officiella” sfären har dock ingen anledning att underprestera mer än så. Den europeiska militariseringens högst officiella skattefinansierade tankesmedja EUISS (med Sveriges utrikesminister som en av dess mest entusiastiska anhängare) har utvärderat hur konceptet ”conditionality” – att länder som samarbetar med Haagtribunalen skall premieras politiskt av EU – fungerade i praktiken.

Den läsvärda rapporten är ingen upplyftande läsning, varken för anhängare av EU:s gemensamma utrikespolitik eller för de som tror på krigsrättvisa, vilket möjligen kan förklara varför den gavs ut mitt i den varma sommaren. I ett av kapitlena fick rentav den åtalade Florence Hartmann komma till tals. Dejan Jovic, en föreläsare jag minns från tiden vid Stirling University, följer upp spelet kring rättvisan för Kroatiens del.

I realiteten uteblev utlovad politik när staterna på Västra Balkan avstod att gripa sina krigsförbrytare. ”Konditionaliteten” var mest retorik. Det är alltså EU-rådets Högste Representants egen byrå som sanktionerat denna historieskrivning. Att dominerande svenska massmedier bitvis beskriver läget mer okritiskt än maktapparatens egna institutioner indikerar bara att den svenska ankdammen är för liten.

Belgrad våren 2008:

Ratibor. En av de häktade syndikalisterna i Serbien som kan komma att åtalas för ”internationell terrorism” denna vecka. Det är ett av de grövsta brotten man kan dömas för i Serbien. Mer än så behöver inte myndigheterna avslöja under de första 30 dagarnas inlåsning. Även Serbien har sina 11/9-lagar. I somras dömdes Rata till en månads fängelse för att ha bränt en amerikansk flagga. Hur många sådana har inte brunnit ostraffat de senaste tio åren i Belgrad?, frågar sig kanske den som tror att dagens västorienterade Serbien har ett mer fristående rättsväsende.

Nu visar det sig.