Waltersson

Novmber 2008. Höstligt besök i Gorno Ezerovo. Foto: Paw Damsgaard.

Bulgariens regering anklagades hösten 2009 för att underlätta en påbörjad ”etnisk rensning” där uppemot en halv miljon människor riskerar att hamna på flykt i sitt eget land. Ett land som inte varit i krig på 65 år.

Men folk jag mötte i Sverige, med djupt engagemang för mänskliga rättigheter, som reser till Palestina för stödja de människor som där får sina hus demolerade, som kräver ”att EU tar ställning för mänskliga rättigheter”… de verkade faktiskt inte ha noterat att etniskt motiverad demolering av bostäder förekommer helt öppet i en av EU:s medlemsstater.

Ett år senare hade inga skandinaviska massmedier ens noterat anklagelserna.

Detta reportage är ett alltför litet försök att fylla ett alltför stort vakuum i omvärldens bevakning i EU:s minst granskade medlemsstat.

http://www.arbetarenzenit.se/etnisk-rensning-pa-eus-bakgard/

—

Samma höst som den rättsvidriga demoleringen av Gorno Ezerovo aktualiserade distansen mellan internationella konventioner och bulgarisk inrikespolitik meddelade det svenska EU-ordförandeskapet att den symboliska ”klausulen” i Bulgariens (liksom Rumäniens) EU-anslutning inte längre behövdes.

Bulgarien belönades, under svensk ledning, med ”fullvärdigt” EU-medlemskap.

Det kan ju vara värt att lägga på minnet.

Varje gång jag ser en politiker från de sju gamla riksdagspartierna försvara den svenska migrationspolitiken kommer otäcka signaler från min mage (och jag lyssnar mycket på den!) som säger:

- Nej nej nej, inte nu igen!

Varför? Förmodligen därför att debatten inte längre handlar om rätt eller fel. Den handlar om plus eller minus. Vi närmar oss ett nytt momentum där den människa – eller folkgrupp – som kan ge plus på statens konto anses ha i Sverige att göra. De som inte levererar nog med skatteintäkter är inte välkomna.

En uppenbar anledning till att både socialdemokrater och moderater undvikit att nämna Genevekonventionen (och andra internationella stadgor av relevans som Sverige ratificerat) och tala om rättigheter är förstås att de själva, i likhet med många andra regeringar, har drivit en alltmer rättsvidrig flyktingpolitik.

Det var också så flyktingpolitiken i grannländerna Norge och Danmark kollapsade. Debatterna handlade plötsligt inte längre om människors rättigheter. Den handlade inte längre om att bekämpa människosmugglinen. Den handlade inte om hur antalet människor på flykt kan reduceras. Det handlade om plus eller minus.

De politiska partierna har de senaste decennierna (i vissa fall aktivt, men oftast genom passivitet) låtit cost-benefit-analysen bli ett standardverktyg för värdering av politiska förslag. Det politiska tänkandet ersätts med räknemaskiner. Rätt och fel ersätts med plus och minus. Rättigheter och skyldigheter får ge vika för lönsamhetsanalysen.

Detta gäller inte bara om statens migrationspolitik. Det präglar i ännu högre grad våra storstadskommuner. Det kallas av någon anledning för ”inflyttningspolitik”. Även mindre skandinaviska kommuner planerar för stor inflyttning. Men alla är förstås inte lika välkomna.

Tidigare fanns det i Sverige ett slags konsensus om att alla människor har rätt till en bostad. Det ansågs förstås redan vid denna tid vara en mänsklig rättighet. Men (desto mer väsentligt) det fanns en genuin avsikt att tillämpa denna princip i vårt land och det mest påtagliga resultatet var förmodligen allmännyttan.

Genom att ”trasha” de allmännyttiga bostadsbolagen, riva gamla billiga hus och satsa på nybyggnation med en målgrupp bortom arbetarklassens egentliga köpkraft är det förstås ingen konst att skapa kortsiktig ekonomisk tillväxt i en storstadskommun, även om varje närvarande människa fattar att samhället som helhet betalar ett högt pris för denna förmögenhetsselektion.

Lika självklart som det är för kommunerna att uppmuntra till inflyttning av friska familjer med höga inkomster, lika självklart har det varit för den svenska regeringen att peka på hur invandrare med hög social status och goda kontakter i sina hemländer kan fixa exportkontrakt åt svenska storföretag och, i den mån bolagen betalar skatt i Sverige, stärka den svenska ekonomin.

Lika självklart hävdar förstås Sverigedemokraterna att en stoppad invandring av krigshärjade analfabeter är en plus-affär för den svenska staten. Moderaterna i Vellinge och Sverigedemokraterna i riksdagen använder precis samma verktyg som regeringen – lönsamhetsanalysen – men fokuserar på att bli av med den olönsamma inflyttningen av analfabeter, psykiskt trasiga krigsoffer och liknande istället för att uppmuntra till den lönsamma invandringen.

Vad Sverigedemokraterna och regeringen har gemensamt med resten av den europeiska migrationspolitiken är alltså lönsamhetskalkylen. Migrationspolitiken inom EU har på kort tid genomgått en amerikanisering. Det är ditt förväntade bidrag till kontinentens ekonomi, din lönsamhet, som avgör om du får passera gränsen eller inte.

Slår vi ihop regeringens migrationsretorik med Sverigedemokraternas får vi det norska Fremskrittspartiets (FrP) linje: en ”dubbel” cost-benefit-politik där den lönsamma invandringen uppmuntras och den olönsamma bekämpas. Denna politik är till stor del redan genomförd – i Bryssel.

Bortom valplakaten verkar inte ens Dansk Folkeparti vilja stoppa exakt all icke-västlig invandring.

- Vi vil stoppe indvandring af personer, der ikke bidrager positivt til det danske samfund, sa Pia Kjærsgaard på Dansk Folkepartis sommermöte i år.

De erkänner inför medierna att det kan finnas icke-västliga invandrare som uppfyller deras krav på ”positivt bidrag”, även om de inte vill precisera vem som är en icke-västlig invandrare eller från vilka nationer de tillräckligt driftiga nydanskarna kommer.

Det skulle förvåna mig om inte Sverigedemokraterna valt samma linje innan denna mandatperiod är slut. Partiet har redan börjat tona ner den islamofobiska inriktningen till förmån för den minus-argumentation (invandringen är dyr) de ställer mot regeringens plus-argumentation.

—

Det inte bara rättigheterna som lönsamhetsanalyseras numera. Amerikaniseringen av Europa innebär också att den som anses vara ekonomiskt lönsam allt oftare kan undkomma vissa skyldigheter, till exempel att betala skatt enligt samma regler som alla andra.

I det stolta skattebetalarparadiset Norge reser en socialdemokratisk handelsminister med partiledarambitioner runt och omförhandlar rederimiljardärernas skattesatser för att ”få hem dom”. Endast från det gamla kommunistpartiet (utanför Stortinget) kommer invändningen: att principen om allas skyldighet att betala en viss skatt inte kan omförhandlas för enstaka aktörer utifrån vad som ger staten mest pengar i kassan på kortast tid.

Många länder, däribland Sverige, har haft en obligatorisk värnplikt, på pappret. Men de svenska gymnasister som var på väg mot en högskoleutbildning ansågs redan på 90-talet mindre förpliktade att göra militärtjänst än de gymnasister som var på väg ut i arbetslösheten. Fast den officiella linjen brukar vara att männen rekryteras utifrån ”motivation”.

Och motivationen har visat sig vara störst bland de män som står utan försörjning. Det nya svenska försvaret ska bestå av kontraktssoldater på ungefär samma sätt som i Ryssland och USA. Den militära plikten har på kort tid ersatts av en konjunkturberoende rekrytering och den lönsammaste soldaten kommer från A-kassan – inte från högskolan.

—

Migrationspolitiken är alltså långtifrån det enda politikområdet i vårt samhälle där principer, som folk länge trodde var universella, blivit föremål för en ren lönsamhetskalkyl.

Problemet för de ”etablerade” partierna i Skandinavien, som helst inte vill prata om invandring alls, är att invandringsfrågorna med sådan tydlighet blottlägger den gemensamma värdegrund som fascismen och den moderna kapitalismen har att stå på.

Det är ingen tillfällighet att nästan hela toppskiktet i FrP kommer från Norges två handelshögskolor. Det är där vår tids konkurrensideologi predikas i sin renaste form.

FrP:s populism är inte mindre framångsrik i Sverige, där det gamla högerpartiet har valt samma nisch. Moderaterna driver med stor framgång vad Angela Aylward i sin Cogito-krönika kallar ”den starkes rätt”. Fattiga och sjuka ses numera som ”parasiter” och rika som ”samhällsbärande”. Att detta budskap kan absorberas av folk samtidigt som girighetsdemonstrationerna på direktörsnivå slår alla rekord, ja detta blir förstås, liksom all propaganda, en utmaning för den psykologiska vetenskapen att förklara.

Att bekämpa fattigdomen genom att bekämpa de fattiga är ingen ny filosofi. Den är därtill alltför väl beprövad. Förverkligandet sker inte sällan i symbios med offentlig rasism. Ett kapitalistiskt styre vill inte ha full sysselsättning för att det hotar tillväxten. Ett rasistiskt styre vill inte anställa en folkgrupp de vill ha bort från landet.

Att de svenska partierna nu dumpar den misslyckade invandringsdebatten på ekonomerna kommer förmodligen leda till ännu mer räknande och ännu mindre tänkande. Varken plus eller minus lär vinna den debatten. Danske Folkeparti fortsätter ställa samma fråga om och om igen i Köpenhamn. (”Vad kostar nydanskarna?”) De gör det därför att frågan är viktigare än svaret.

Det är på samma sätt en stor seger för både Sverigedemokraterna och för Sveriges regering att den svenska debatten nästan uteslutande handlar om pengar och inte om människor.

Januari 2010. Hristo Botevsgatan i centrala Sofia.

Det är lunchtid och hundratals barn är antingen på väg hem från sin förmiddag eller på väg till sin eftermiddag i det bulgariska skolsystemet. Fyra EU-medborgare i åldern 7-13 går varken åt ena eller andra hållet på övergångsstället utan tigger efter kontanter bland brummande bilar. De saknar inte bara föräldrar som kan se till att de går i skolan. De bor i ett land där statens välratificerade åtaganden gentemot alla barn likväl inte anses gälla alla barn.

Deras rättigheter kan, milt sagt, heller inte beskrivas som prioriterade i övriga EU-länders påtryckningar gentemot Bulgarien. Affärsintressen går i vanlig ordning först. Sedan vill förstås EU-ledningen att den bulgariska regeringen inte skickar våra skattepengar i strukturfonderna rakt in i Sofias kriminella imperier – vilket visat sig vara en nog så svår utmaning. Långt ner på kravlistan hamnar diverse brott på mänskliga rättigheter.

Samma dag som dessa bilder tas meddelar UD att Sverige lägger ner sin ambassad i Sofia för att bl.a prioritera diplomatiskt stöd av svensk utvecklingspolitik i andra länder. Eftersom Bulgarien per definition inte får vara både ett EU-land och ett utvecklingsland får SIDA heller inte jobba här.

Att Bryssel gjort den övergripande bedömningen landets regering på egen hand löser fattigdomsproblemen och respekterar mänskliga rättigheter verkar dock inte ha övertygat Läkare utan Gränser och andra icke-statliga organ som, i skuggan av alla missriktade EU-miljarder, försöker tillgodose vad jag uppfattar som ganska grundläggande behov.

Hrosto Botevsgatan igen. I en av alla pauser då trafiken inte står still delar de unga EU-medborgarna på vad som återstår av en påse lim.

Det finns ungefär en miljon zigenare (romer) i Bulgarien. Till antalet växer folkgrupperna i snabb takt. Detta verkar till betydande del bero på att barn (från ungefär 13  års ålder) föder barn utan varken skolgång , arbete eller annan försörjning i ryggen. Livet på gatan verkar gå i arv. Men ingen bryr sig, vilket i sin tur verkar bero på att lejonparten av de unga EU-medborgare som lever på gatan är just zigenare. Inga barnflockar ur andra folkgrupper tillåts växa upp på gatan i dagens EU – utan skolgång, sjukvård och allt det där med titeln ”rättighet” de lovats av politiker i Bryssel de aldrig kommer träffa.

Ju längre Bulgariens regering väntar med att engagera sig långsiktigt i vad som kommit att kallas ”den romska saken” desto svårare – och dyrare – lär det bli att komma till rätta med de sociala problemen och (tyvärr) desto större blir sannolikheten att de enklare lösningarnas politiker tar hem det politiska spelet.

Volen Siderov är de enkla lösningarnas främste man i bulgarisk politik. Trots en egen mediakoncern och ett av landets resursstarkaste partier i ryggen framstår han helst som en slags underdog. Inte utan framgång. Partiet ATAKA ser överhuvudtaget ingen plats för zigenare i Bulgarien. ”Bulgarien åt bulgarerna” säger Siderov. Hur detta skall gå till beskrivs förstås inte mycket närmare än så, men ett antal folkgrupper anses inte ha i Bulgarien att göra. Att folkgruppen bulgarer också verkar ha invandrat till detta landområde för bara några hundratals år sedan tycks inte ha havererat deras vision om ett enkulturellt Bulgarien.

Januari 2010. Klotter på husvägg i centrala Sofia.

Bulgariens historia är dock allt annat än enkulturell. Alldeles intill landets stadsrådsberedning (”ministersovjeten”) ligger fortfarande en moské mitt i all trafik i den centrala änden av Sofias svar på ”avenyn”, Vitosha-boulevarden, från vilken man kan se bergstoppen med samma namn då vädret tillåter.

Januari 2010. Serdika.

—

I Bulgarien tillämpas sedan länge en ägarmodell för fastigheter som svenska högern verkar vilja införa på hemmaplan. Den går ut på att flerbostadshus kan ägas enskilt till 100 %. Man alltså äger sina egna väggar, tak och golv till 100 %. Korridorer och annat blir ett slags ingenmansland. I Bulgarien, där individualismen släppts lös på ett sätt som högern i trygga Sverige bara vågar drömma om, har resultatet inte låtit vänta på sig.

Höghus i stadsdelen Gotse Delchev. 3-dimensionellt ägande. Estetiskt tilltalande – men också en energipolitisk katastrof.

De flesta husväggar i landets huvudstad är så illa skötta att en isolering från utsidan reducerar förbrukningen av rysk gas med hur många procent som helst. Att individuellt isolera sina 10 kvadratmeter vägg på elfte våningen kostar naturligtvis mångfaldigt mer än att kollektivt isolera hela huset på en gång – vilket i praktiken varit svårt att få till med rådande modell för husägandet. Men även om det kostar massor av pengar är det, bevisligen, en god investering som bär sig på mycket kort tid. Flertalet har dock, lika uppenbart, inte haft råd med den dyra individualistiska lösningen på detta gigantiska energislöseri.

För Bulgariens del beror det stora hushållsbehovet av rysk gas varken på bristande tekniska kunskaper eller på hög konsumtion av varma rum. En mindre individualistisk fastighetslagstiftning hade årligen kunnat omfördela många miljarder från Gazprom till var och en i dessa hus.

Men så tänker man inte för närvarande – varken i Sofia eller i Bryssel. Det som ligger ”på kartan” är nya gasledningar från Kaukasus till Balkan – vilka i sin tur drar in EU i en massa konflikter vid såväl den fossila resursens källa som längs dess väg mot det europeiska fortet.

—

Så vart tar de beryktade EU-miljarderna som Bryssel vattnar Bulgarien med vägen?

Frågan är inte enkel att besvara. Vägarna är flera och slutdestinationerna är sällan offentligt redovisade i likhet med t.ex skandinaviska förvaltningstraditioner.

Men jordbrukspolitiken förblir tyvärr den i särklass främsta utgiftsposten inom EU och med tiden kommer den bulgariska jordbrukssektorn få tillgång till 100% av den stödnivå som de västeuropeiska jordbrukssektorerna årligen inkasserar. Dessa jordbruksmiljarder kommer att fördelas i detta hus.

Januari 2010. (Lite längre bort på Hrosto Botevsgatan…) ”Ministeriet för Jordbruk och Mat”.

Ännu ett, estetiskt, mycket tilltalande hus – även på insidan vill jag hävda – där en politisk katastrof av stora mått måste hanteras i många år till.

Att jordbrukspolitiken är katastrofal för både EU och omvärlden ger oss dock ingen anledning att lämna detta vackra bygge därhän. Varje euro i stöd som inte hamnar där den skall tenderar nämligen att understödja Bulgariens privata imperier (maffior) – på bekostnad av potentiellt gemensamma institutioner – och därmed deras makt i det bulgariska samhället.

Hristo Botevgatan i Sofia är således en ganska ”central” arena i Europa där vackra ord och glada förhoppningar om fullt realistiska förbättringar måste verkställas om EU:s grundläggande målsättningar om ett materiellt bättre liv för unionens fattigaste skall kunna realiseras – men också en indikator på att så inte sker i dagsläget.

Valgkampen 2009:

Den där utvisningsgesten är inte ny. Den vinner val i hela Europa. Norge är tyvärr en del av Europa.