Archive for the ‘Partille’ Category
Om val, tilltro och tro…
Swedbanks PR-avdelning justerar självbilden…
(ur tidigare blogginlägg)
Våren 2009. Kievs tunnelbana: ”9 miljoner människor tilltror oss”.
—
December 2009. Centrala Kiev: ”9 miljoner människor har valt Swedbank”.
Denna väsentliga skillnad mellan att (1.) välja ett av till buds stående alternativ och att (2.) tilltro detsamma brukar icke desto mindre göra sig gällande vid presidentval på respektive sida Atlanten. För Ukrainas del återstår endast två veckor till ett presidentval där frustrerade och misstroende väljare väntas lägga sin röst någon av av de två huvudkandidaterna.
Någon måste förstås ”vinna” den andra omgången i detta valsystem. Den i opinionsundersökningar så populära kandidaten ”Nej till alla” kan dock inte segra utan att personifieras i form av en registrerad kandidat.
Det återstår ingen känd ukrainsk politiker med chans att vinna presidentvalet som inte står mycket lågt i kurs ”förtroendemässigt”, i opinionsundersökningarna. Både Viktor Janukovitj och Julia Timushenko misstros av flertalet. Detta anser sig flertalet representativa demokratier kunna leva med.
Den ukrainska valmyndighet som skall säkra realiserandet av principen ”1 medborgare – 1 röst” tilltros heller inte, men allmänhetens låga förväntningar på valets konstitutionsenliga genomförande är sällan föremål för några djupare analyser. Det är ju i vilket fall inte folket som besitter makten att välja vem som skall ansvara för genomförandet av det representationsval där den statliga makten fördelas.
Men OM det nu inte går att genomföra ett (enligt representativa demokratiers principer) fritt val… kan en (hypotetiskt) fråga sig följande:
Kunde det ha varit möjligt att genomföra ett fritt val av valmyndighet i Ukraina?
OM folket i ett sådant val skulle lyckas utse t.ex EU eller den schweiziska valmyndigheten att organisera och genomföra detta presidentval i enlighet med den ukrainska konstitutionen… om folk orkade gå och rösta tre gånger istället för två… hade det i så fall varit möjligt att genomföra ett slags fair-play-val som en kick-off för att få lite funktion i systemet? Hade det rentav gått att välja en president utan varken miljarder på kontot eller dagbok full av kriminalitet?
Som landet nu ligger är det vänta-och-se-mentaliteten som dominerar. Flertalet, förvisso långt ifrån alla, verkar sätta sitt hopp till att nya och bättre ”karaktärer”, trots det demokratiska underskottet, förr eller senare kan ta plats vid spakarna och styra landet ur diket.
Efter alla år som förlöpt av privata imperiers plundring av den ukrainska staten är det onekligen någon form av frälsare dessa optimister har att sätta sitt hopp till. I det korta perspektivet talar dock allt för att de högsta politiska posterna besätts av redan välkända personer med bakgrund i enpartisystemets strukturer.
I skuggan av den ukrainska pappersdemokratins mångåriga oförmåga att tillgodose ett drägligt liv har alltfler satt sitt hopp till Gud. Att det finansiella uppsvinget för de ortodoxa kyrkorna och dess påkostade nybyggnationer till stor del beviljas av samma avskydda makthavare som kraschade de offentliga sociala skyddsnäten och därmed återinfört näringsbristen i Europas bördigaste land… nej det lär knappast bromsa den allmänna trenden av sjunkande politiskt deltagande till förmån för andligt meningssökande.
Till religionens försvar kan jag som transnationell eländesobservatör i dessa juletider inte undgå att övertygas av en del klockrena fördelar med att under helgerna förläsa sig på guds ord istället för att – i enlighet med dominerande västerländsk tradition – förköpa sig på varuhus.
Det kostar relativt lite pengar att vara religiös. Ingen anses för fattig för ”guds hus”. Religioner erbjuder som huvudregel vackra mötesplatser och en rogivande miljö.
Partille Centrum (eller Allum som det numera kallas) bjuder onekligen på andra bullar. Jag har svårt att föreställa mig den arkitekt som med genuin entusiasm formar en plats som denna, men trångt är där på helgerna.
December 2009. Allum.
Nutidsmänniskan reduceras från medborgare till konsument och spenderar helgerna i fyrkantiga katedraler utan minsta anspråk på mening. Här fordras varken tro eller tilltro – bara vi spenderar pengar och är ute i mörkret igen när väktarbolagen tömmer de varma korridorerna på a-lagare och andra grupper utan bättre tillhåll. Fort ska det gå och helst bör vi komma med bil till gratisparkeringen så att vi kan bära större volymer med oss hem.
Att konsumtionen växer kallas fortfarande för utveckling. Att ödelägga planeten med exponentiell ekonomisk tillväxt har visserligen ingenting med utveckling att göra, men det kan vara värt att minnas att människan som art besitter en unik förmåga att värdera information och handlingsalternativ. Vi är som regel inte belönade för att säga obekväma sanningar eller diskutera handlingsalternativ bortom rådande ordning. Icke desto mindre är människor fullt kapabla att organisera nya ordningar. Kanske är det också så verklig utveckling bäst kan beskrivas.



