Waltersson

Källa: http://www.isaf.nato.int

Nej, det finns fortfarande inget enkelt svar på frågan: Vad gör svensk militär i Afghanistan?

Ovissheten är tyvärr inget exklusivt svenskt problem.

På europeisk nivå (bortom svensk mediabevakning) pågår sedan en tid tillbaks en diskussion om hur EU (och möjligen USA), med någon slags gemensam standard, ska kunna utvärdera de ”fredsbevarande insatser” där berörda stater är engagerade.

Man har på senare år identifierat bristen på en gemensam syn mellan försvarshögkvarteren på vad som kännetecknar en lyckad respektive misslyckad ”fredsbevarande insats”, bl.a inom ramen för EU:s Säkerhets- och Försvarspolitik. (ESDP:n)

Om det finns ett entydigt svar frågan ”Vad är insatsens mål?” – då kan gemensama insatser också utvärderas gemensamt. Men en insats med så pass fasta målsättningar blir förstås mindre flexibel och det kan knappast förutsättas att sådan tydlighet alltid ligger i NATO:s eller ESDP:ns intresse.

För den som jobbat med offentlig förvaltning i det civila låter det kanske lite skrämmande att EU-länderna gång på gång påbörjar gemensamma militärra insatser utan att vara överens om målen till den grad att uppdragen kunnat utvärderas med en, för alla inblandade, gemensam standard.

EU har, i militära avseenden, haft för avsikt att agera som en gemensam spelare på den globala arenan. Hösten 1999 utsågs Javier Solana till unionens politiska förvaltare av den militära integrationen. Solana jobbade i första hand för utöka EU:s militära roll, vilket han också lyckades med. Enligt Solana ”föddes ESDP:n i Kosovo”.

Men Solana tog aldrig tag i de utvärderingsproblem som, om inte förr, också uppstod med insatsen i Kosovo. Däremot sparkades en rad nya militära insatser igång på sydligare breddgrader. Frankrike och nykomlingen Sverige har varit de flitigaste deltagerna.

Vad hade KFOR-insatsen i Kosovo för mål? I vilken grad är det ett misslyckande att serber i allmänhet (och romer i synnerhet) ännu inte kunnat återvända till sina hem i ett ”fredsbevarat” Kosovo? I vilken grad är det ett misslyckande att den organiserade brottsligheten vuxit sig så stark under ”fredsbevarandets” beskydd? Vad är fredsbevarande? Ingår det i uppdraget att folk kan återvända till sina hem, ingår det att hålla maffian borta, eller räcker det med att hålla skottstatistiken nere?

Sådant har regeringarna aldrig varit helt överens om. Den europeiska diskussionen i denna typ av frågor blev dock inte så livlig som kritikerna hade hoppas på. Detta, som så mycket annat i FN:s Kosovo-äventyr, slutade med ”locket på”. Redan i Kosovo etablerades traditionen att, med assymetriska målbilder, ge sig in i allianser för militära insatser med ett stort antal högkvarter inblandade – med FN som den legitimerande katalysatorn och ett NATO som tar över så fort insatsen är klubbad i FN:s säkerhetsråd.

Detta, politiskt sett, bekväma upplägg har sedan gått i arv till betydligt svårare destinationer såsom Kongo och Afghanistan. Och ju skarpare lägen de enskilda soldaterna ställs inför desto mindre blir förstås utrymmet för en seriös diskussion om vad engagemanget egentligen syftar till. Det blir ”viktigare än någonsin att sluta upp bakom insatsen”.

Vad är det för en fight Sverige bekostar i Afghanistan – med skattepengar och med unga människors liv?

Svaren från de ansvariga beror på vilken beslutsnivå man frågar – och vilken dag man frågar. Det finns massor av svar! Mångfalden talar för att Afghanistan-äventyret blir lika omöjligt att utvärdera offentligt som ockupationen av Kosovo blev – lika omöjligt som de föregående amerikanska invasionerna.

Och Phil Ochs ter sig lika aktuell nu som då.

Pristina. November 2009.

Blev lite paff första gången jag upptäckte att jag stod på ”Bill Clinton Avenue” för två år sedan i samma stad.

I år gick regimen ett steg längre och lät den ännu levande man som var ytterst ansvarig för den amerikanska interventionen i Kosovo bevittna invigningen av sig själv – som staty.

Nästan en månad efter att journalisten Florence Hartmann dömdes i Haag för att ha ”ringaktat” sin tidigare arbetsgivare, Krigsförbrytartribunalen, kommer första livstecknet från den svenska journalistkåren.

http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1992828&isBlock=1

Sista avsnittet i ett (tyvärr) perifert radioprogram som granskar medier nämner att krigsförbrytartribunalen inte bara åtalar för brott mot mänskliga rättigheter utan (i 19 fall!) även journalister som publicerar uppgifter som domstolen inte vill delge allmänheten. Fallet Hartmann sträcker sig längre än så och bestraffades med en bot på 80 000:- för diverse ”avslöjanden” i hennes bok Paix et Châtiment (”Fred och bestraffning”). Hon dömdes tydligen för att ha avslöjat att det fanns vissa hemliga uppgifter – inte dess innehåll.

Rättegången mot Karadzic har bara börjat. De svenska journalisternas överlag mediokra rapportering hade säkert kunnat höja sig några grader om de tog sig en titt på Hartmanns Paix et Châtiment från 2007. Den beskriver västmakternas (Inte bara USA:s!) resoluta tilltag för att omöjliggöra chefsåklagarens arbete med att även ställa de högst ansvariga krigsförbrytarna inför den så kallade rättvisan. Boken beskriver även hur västmakterna (där Sveriges nuvarande utrikesminister var en av budbärarna) skall ha ”gjort upp” med de högst ansvariga generalerna på den serbiska förlorarsidan istället för att (som de säger sig vilja) straffa dem.

Tribunalens tidigare chefsåklagare hävdar i sin bok från 2008 La caccia: Io e i criminali di guerra (”Jag och krigsförbrytarna) att organhandel av betydande skala bedrevs av den kosovoalbanska maffian under NATO:s och FN:s beskydd, att åklagarsidans utredningar i området förhindrats till den grad att ansvariga för hundratals serbers försvinnanden går fria.

Men Del Ponte är ju inte direkt ”åtalbar” – som journalisterna i sammanhanget. Istället är hon nu utsedd till ambassadör i Buenos Aires för den schweiziska regeringen, men det försiktiga alplandets utrikesminister har, mer eller mindre uttryckligen, förbjudit henne att resa hem till Europa och delta i pågående diskussion om västmakternas verkliga avsikter med tribunalen som hennes bok oundvikligen kommit att bidra till. En diskussion den svenska ankdammen verkar vara för liten för att få ta del av.

Trots att centrala personer från ”insidan” publicerat böcker på temat och trots att så många människor med erfarenheter från krigen i forna Jugoslavien bor i Sverige lyser den kritiska granskningen med sin frånvaro i svenska massmedier. Det gäller tydligen att hålla sig på rätt sida ridån. Vi får visserligen alltid veta hur krigsförbrytarna försöker undkomma rättvisan in i det sista. Senast att Karadzic ”bojkottar rättegången”. Nämen surprise!, tänker man.

Den engelskspråkiga balkanpressen bjuder på desto mer av nyhetsvärde i sin bevakning. Balkan insight skriver om sensuren av ett brev från Karadzic till tidningen Le Monde. Domstolens administration skickade tillbaks brevet till Karadzic med kommentaren ”jobba lite på det och omformulera”. Enligt domstolens beslut riskerar brevet att ”skada domstolens mandat” och får därför inte komma ut. Brevet handlar tydligen om FN:s agerande i Bosnien under kriget.

Korrumperade utrikesredaktioner som är lite för fina för att ifrågasätta överheter och ogärna rapporterar bortom den ”officiella” sfären har dock ingen anledning att underprestera mer än så. Den europeiska militariseringens högst officiella skattefinansierade tankesmedja EUISS (med Sveriges utrikesminister som en av dess mest entusiastiska anhängare) har utvärderat hur konceptet ”conditionality” – att länder som samarbetar med Haagtribunalen skall premieras politiskt av EU – fungerade i praktiken.

Den läsvärda rapporten är ingen upplyftande läsning, varken för anhängare av EU:s gemensamma utrikespolitik eller för de som tror på krigsrättvisa, vilket möjligen kan förklara varför den gavs ut mitt i den varma sommaren. I ett av kapitlena fick rentav den åtalade Florence Hartmann komma till tals. Dejan Jovic, en föreläsare jag minns från tiden vid Stirling University, följer upp spelet kring rättvisan för Kroatiens del.

I realiteten uteblev utlovad politik när staterna på Västra Balkan avstod att gripa sina krigsförbrytare. ”Konditionaliteten” var mest retorik. Det är alltså EU-rådets Högste Representants egen byrå som sanktionerat denna historieskrivning. Att dominerande svenska massmedier bitvis beskriver läget mer okritiskt än maktapparatens egna institutioner indikerar bara att den svenska ankdammen är för liten.