Waltersson

Källa: http://www.isaf.nato.int

Nej, det finns fortfarande inget enkelt svar på frågan: Vad gör svensk militär i Afghanistan?

Ovissheten är tyvärr inget exklusivt svenskt problem.

På europeisk nivå (bortom svensk mediabevakning) pågår sedan en tid tillbaks en diskussion om hur EU (och möjligen USA), med någon slags gemensam standard, ska kunna utvärdera de ”fredsbevarande insatser” där berörda stater är engagerade.

Man har på senare år identifierat bristen på en gemensam syn mellan försvarshögkvarteren på vad som kännetecknar en lyckad respektive misslyckad ”fredsbevarande insats”, bl.a inom ramen för EU:s Säkerhets- och Försvarspolitik. (ESDP:n)

Om det finns ett entydigt svar frågan ”Vad är insatsens mål?” – då kan gemensama insatser också utvärderas gemensamt. Men en insats med så pass fasta målsättningar blir förstås mindre flexibel och det kan knappast förutsättas att sådan tydlighet alltid ligger i NATO:s eller ESDP:ns intresse.

För den som jobbat med offentlig förvaltning i det civila låter det kanske lite skrämmande att EU-länderna gång på gång påbörjar gemensamma militärra insatser utan att vara överens om målen till den grad att uppdragen kunnat utvärderas med en, för alla inblandade, gemensam standard.

EU har, i militära avseenden, haft för avsikt att agera som en gemensam spelare på den globala arenan. Hösten 1999 utsågs Javier Solana till unionens politiska förvaltare av den militära integrationen. Solana jobbade i första hand för utöka EU:s militära roll, vilket han också lyckades med. Enligt Solana ”föddes ESDP:n i Kosovo”.

Men Solana tog aldrig tag i de utvärderingsproblem som, om inte förr, också uppstod med insatsen i Kosovo. Däremot sparkades en rad nya militära insatser igång på sydligare breddgrader. Frankrike och nykomlingen Sverige har varit de flitigaste deltagerna.

Vad hade KFOR-insatsen i Kosovo för mål? I vilken grad är det ett misslyckande att serber i allmänhet (och romer i synnerhet) ännu inte kunnat återvända till sina hem i ett ”fredsbevarat” Kosovo? I vilken grad är det ett misslyckande att den organiserade brottsligheten vuxit sig så stark under ”fredsbevarandets” beskydd? Vad är fredsbevarande? Ingår det i uppdraget att folk kan återvända till sina hem, ingår det att hålla maffian borta, eller räcker det med att hålla skottstatistiken nere?

Sådant har regeringarna aldrig varit helt överens om. Den europeiska diskussionen i denna typ av frågor blev dock inte så livlig som kritikerna hade hoppas på. Detta, som så mycket annat i FN:s Kosovo-äventyr, slutade med ”locket på”. Redan i Kosovo etablerades traditionen att, med assymetriska målbilder, ge sig in i allianser för militära insatser med ett stort antal högkvarter inblandade – med FN som den legitimerande katalysatorn och ett NATO som tar över så fort insatsen är klubbad i FN:s säkerhetsråd.

Detta, politiskt sett, bekväma upplägg har sedan gått i arv till betydligt svårare destinationer såsom Kongo och Afghanistan. Och ju skarpare lägen de enskilda soldaterna ställs inför desto mindre blir förstås utrymmet för en seriös diskussion om vad engagemanget egentligen syftar till. Det blir ”viktigare än någonsin att sluta upp bakom insatsen”.

Vad är det för en fight Sverige bekostar i Afghanistan – med skattepengar och med unga människors liv?

Svaren från de ansvariga beror på vilken beslutsnivå man frågar – och vilken dag man frågar. Det finns massor av svar! Mångfalden talar för att Afghanistan-äventyret blir lika omöjligt att utvärdera offentligt som ockupationen av Kosovo blev – lika omöjligt som de föregående amerikanska invasionerna.

Och Phil Ochs ter sig lika aktuell nu som då.

Pristina. November 2009.

Blev lite paff första gången jag upptäckte att jag stod på ”Bill Clinton Avenue” för två år sedan i samma stad.

I år gick regimen ett steg längre och lät den ännu levande man som var ytterst ansvarig för den amerikanska interventionen i Kosovo bevittna invigningen av sig själv – som staty.

Imorgon skall Kosovos invånare gå och rösta i den ”självständiga” statens första egenhändigt genomförda val.

Helt oproblematiskt verkar det inte vara…

De flesta serber bojkottar, av logiska skäl, den nya valmyndigheten.

Men vad som inte framgår i telegrambyrårapporteringen härifrån är att många tvivlar på att det inte redan är ”uppgjort” vem som vinner.

Viktiga funktioner i valgenomförandet har lagts ut på entreprenad. Bl.a IT-system och transporter. Transportupphandlingen vanns av en firma som ägs av en kandidat från regeringspartiet i kommunen Gllogovc/Glogovac. Helt i sin ordning tydligen.

Det andra regeringspartiet LDKs funktionärer åker runt och tutar med partiflaggor lite varstans. Det liknar onekligen mer ett segerfirande än ett seriöst försök att övertyga vaöljarna att lägga en röst på…

De flesta partier i Pristina kampanjar dock vidare som om det var frågan om ett demokratiskt representationsval. Fler partier än någonsin ställer upp. Till min förvåning springer jag på några kampanjande miljöpartister i kvällsmörkret…

Det gröna partiet, vars första grupperingar i Kosovo bildades redan 1991, ställer upp för första gången sedan 2001 då partiet skall ha fått 5 % i observatörernas ”exit polls”, fast landat på 0,5 % i den officiella rösträkningen. Därefter har De Gröna i Kosovo bojkottat valen, bl.a med hänvisning till de bristfälliga genomförandena.

De ställer dock upp med 200 egna valobservatörer den här gången och ser bara Centrala Valkommissionens slutliga resultatgivning som den, ur bedrägeriperspektivet, kritiska punkten för huvudstadens del. Hade de bojkottat kommunvalen en tredje gång hade partiet förlorat sin registrering, enligt partiordföranden.

Återstår att se hur det går för partiets andra parlamentariska försök. De materiella förutsättningarna för framgång borde vara idealiska med tanke på att stora delar av landet fungerar som en av Europas soptippar – det materiella konsumtionsflödets sista hållplats.

Daut Maloku. Ordförande för De Gröna i Kosovo