Det är sannerligen inte mycket till förebild som håller i dirigentpinnen. Att jag skulle ägna en bloggpost åt den där mannen var en högoddsare, men han för en mycket grundläggande argumentation som varken kapitalismens försvarare eller dess motståndare i Europa verkar vilja ta till sig.

Demonstrationer må vara vackra, men är i det närmaste meningslösa i den marknadsdiktatur som råder i välutvecklade kapitalistiska samhällen.

Bankerna har inte täckning för den utlåning som deras vinster bygger på.

Staten har inte täckning för sin utlåning till bankerna.

Det verkliga ”stresstestet” för europas ekonomi skulle mycket väl kunna komma den 7 december – om folk bestämmer sig för att agera kollektivt.

Det är ungefär lika ansträngande som att gå och rösta.

Det krävs inget medborgarskap.

Det krävs bara pengar.

Metoden är – liksom all kapitalistisk maktutövning – ingen demokratisk process.

Det är alltså hög tid att folk flest börjar snacka om hur nästa politisk-ekonomiska system ska se ut. (Vilket vi ser en början på i länder som Frankrike…) Annars lär de makthavare som – in i det sista – försvarar dagens pyramidspel vara fullt benägna att, på egen hand, lansera det nästkommande politisk-ekonomiska projektet.

En massaktion mot banksystemet utan en politisk-ekonomisk agenda för morgondagen har förmodligen inte högre verkningsgrad än de demonstrationståg som Cantona – med rätta – fördömer.

Jag har full respekt för många av de pågående sydeuropeiska försöken att, snarast möjligt, sänka banksystemet. Berörda regeringar tvingas då välja. Antingen räddar de kapitalismen eller så räddar de mänskligheten. Men den som tar det senare för givet överskattar nog den liberala/representativa ”demokratins” benägenhet att främja allmänviljan.

En röst mot kapitalismen den 7 december är (tack och lov) inte en röst på Cantona.

SvD vågade idag publicera vad de kallar för en ”radikal ide” om hur bankväsendet skulle kunna fungera:

- Varje krona på ett konto backas upp med av lika mycket tillgångar i form av obligationer eller andra papper, som en fond.

Ja, just det. Bra tänkt där. Bättre sent än aldrig!

- Idén betyder sannolikt slutet för hundramiljonersbonusarna på Wall Street och där skulle säkert många klassa Larry Kotlikoff som en udda kuf, skriver Andreas Cervenka i artikeln.

Och så hade en vanlig SvD-artikel kunnat sluta, men den fortsätter för ovanlighetens skull med ytterligare en obekväm sanning:

- Men listan på personer som stöder hans tankar är imponerande: där finns bland andra fem Nobelpristagare i ekonomi och chefen för Englands centralbank Mervyn King.

Ja just det. Synd att SvD och andra dagstidningar väntade med att berätta om detta tills nu, när kraschen är ett faktum och ett nytt system i vilket fall måste sjösättas inom de närmaste åren.

Desto mer olyckligt: Att de svenska riksdagspartierna överhuvudtaget inte intresserar sig för det grundläggande problemet på den globala bankmarknad som Sverige är en del av:

Att privata banker, med staten (alla som betalar skatt) som garant, tillåtits låna ut upp till 20 gånger så mycket pengar som de har täckning för!

Den rödgröna oppositionen sover…

…och tillslut blir den svenska ankdammen för liten även för SvD.

… innehåller både bra argument och en stor mängd pedagogiska figurer.

Gråhåriga män med akademiska titlar som skriver krönikorna och viss satsning på serier… så långt i linje med originalet Daily… men innehållet består huvudsakligen av ekonomisk systemkritik.

Den senaste artikeln har rubriken:

Time to Ban BP from Doing Business in the United States

Det kan förstås låta som en ganska civilisationsvänlig hållning i dessa dagar, men det är ju ändå inget som större amerikanska massmedier vågar föra på tal. Så i väntan på att global massmedia demokratiseras får vi hålla tillgodo med webbsidor som Daly’s.

The Daly News är ett blogg-initiativ från den anglosaxiska föreningen CASSE (Center for Advancement of the Steady State Economy), vars stadgade mission är att skapa och sprida kunskap om en ”stadig ekonomi” samt främja ett förverkligande av densamma. Herman Daly, en av initiativtagarna till föreningen, har med åren gjort sig ett namn inom den amerikanska kritiken av kapitalismen. Därav bloggens namn.

Katalonien har, liksom Frankrike, en nationell samhällsdebatt där den ekonomiska tillväxten både ifrågasätts och (ibland) förkastas i mainstream-medierna.

På Barcelona-konferensens sista dag delar Zlatan Ibrahimovic förstasidorna med den ekologiskt nödvändiga arbetstidsförkortningen.

”Att arbeta mindre skyddar planeten”.

(La Vanguardia kan ses som en katalansk motsvarighet till Svenska Dagbladet…)

Frågan en ställer sig är: Hur lång tid det dröjer innan det kan arrangeras internationella tillväxtmotståndarkonferenser i Sverige med statligt-, överstatligt- och medialt stöd?

—

Ett intressant och återkommande tema på konferensen har varit den ”ekologiska moderniseringens” absurda behov av att imitera just de ohållbara system som varje kretsloppsanpassning är avsedd att ersätta.

- Man vill ersätta flyget med tåg som är så snabba att de nästan flyger. Järnvägens renässans i västvärlden har ofta flyget som den dominerande förebilden. Det betydligt högre luftmotståndet gör att dessa snabbtåg drar på sig en av luftfartens främsta nackdelar (energimässigt) samtidigt som tillgänglighet och andra sociala aspekter hamnar i papperskorgen. Allt för att det flyg man inte vågat avskaffa skall ges en landburen konkurrent.

- Man tillverkar papptallrikar av biologiskt nedbrytbara material, men gör sitt yttersta för att det ändå ska skina som de plasttallrikar man ersätter. Att diska har vi inte tid med.

- Man vill ersätta bilen med något som inte drivs av fossilbränslen och däck, men liknar bilens funktioner så detaljerat att bilkulturen kan fortleva på dessa spår. Desperat försöker man få ingenjörer att utveckla den både hållbara- och individuellt manövrerade spårtrafiken. Att resa kollektivt istället för individuellt – det vill man till varje pris undvika. Vad är det man är rädd för? Musikanter?

- När man inser att resurserna saknas för den individuellt manövrerade spårtrafiken börjar världens kommunkontor istället skissa på ”cykelmotorvägar”. Att reducera längden på våra dagliga persontransporter, som fortfarande blir allt längre, genom att omlokalisera hela det urbana livet – det tar för lång tid att genomföra. Så vi får cykla fortare.

—

Folkrörelsen för ekonomisk nerväxt i Frankike valde, en smula provocerande, att göra snigeln till symbol för den temposänkning en nerväxande ekonomi har att erbjuda mänskligheten.

Den nystartade belgiska rörelsen med samma avsikt verkar ha följt deras exempel.

I Frankrike blev snigeln även symbol för kontinentens första ”tillväxtmotståndarparti”.

Den franska rörelsen kallar därutöver sin politiska strategi för ”snigelstrategin”. Vad som menas med det kan en läsa mer om på sida 59 (Vincent Liegey) i Barcelona-konferensens (engelska) abstractsamling.

—

Helgens sammankomst i Barcelona bestod egentligen av två paralella konferenser. Utöver den internationella som här summeras samlades de katalonska tillväxtmotståndarna till en regional konferens på samma tema. Den regionala konferensen lär ha varit mer ”politiskt” och mindre vetenskapligt inriktad är den internationella.

Även om jag bara hunnit ta del av den katalonska deklarationen i form av en uppläsning på den internationella konferensens avslutningsdag kan jag med säkerhet säga att jag fann den både mer principfast och mer politiskt tilltalande än den internationella slutprodukten. Huvudsyftet med den internationella konferensen lär heller inte ha varit att enas bakom någon politisk deklaration.

Den katalonska deklarationen anger de ekonomiska teoriernas ”darwinism” som en ideologisk motpol att besegra. Den anger konkurrens som den viktigaste komponenten i tillväxtsamhället. Tillväxtsamhället (långsiktig produktionsökning) ses som en förutsättning för kapitalismen. Den solidariska nerväxtpolitiken kräver en demokratisering av ekonomin och ett slut på det kapitalistiska samhället, enligt deklarationen.

Den katalonska konferensen genomfördes i en nyligen ockuperad byggnad av större format, bara några hundra meter från den internationella på Barcelonas Autonoma Universitet i stadens centrum. De studenter som ockuperat byggnaden avser grunda ett eget universitet eftersom det föregående inte upplevs som tillräckligt ”autonomt” från stat och kapital.

Många av oss internationella konferensdeltagare passade förstås på att avvika från en schemalagd klassisk konsert till förmån för lite röj på stödfesten på den nya squatten.

Det är tydligen alltid knökat på deras arrangemang – så fler squattar lär det bli.

—

Slavoj Žižek argumenterar för den saken i boken Violence.

I vilka situationer utgör det egna politiska deltagandet ett hinder för den politik man vill förverkliga?

I den inte alltför strukturerade debatten (börjar 5 min in i videon) här driver Žižek tesen att även massdemonstrationerna mot Irak-kriget kom att bli ett redskap för George Bush på samma sätt som enstaka systemkritiska politiska- och kulturella rörelser i Jugoslavien blev alibin för det Jugoslaviska enväldet en generation tidigare.