Waltersson

Källa: http://www.isaf.nato.int

Nej, det finns fortfarande inget enkelt svar på frågan: Vad gör svensk militär i Afghanistan?

Ovissheten är tyvärr inget exklusivt svenskt problem.

På europeisk nivå (bortom svensk mediabevakning) pågår sedan en tid tillbaks en diskussion om hur EU (och möjligen USA), med någon slags gemensam standard, ska kunna utvärdera de ”fredsbevarande insatser” där berörda stater är engagerade.

Man har på senare år identifierat bristen på en gemensam syn mellan försvarshögkvarteren på vad som kännetecknar en lyckad respektive misslyckad ”fredsbevarande insats”, bl.a inom ramen för EU:s Säkerhets- och Försvarspolitik. (ESDP:n)

Om det finns ett entydigt svar frågan ”Vad är insatsens mål?” – då kan gemensama insatser också utvärderas gemensamt. Men en insats med så pass fasta målsättningar blir förstås mindre flexibel och det kan knappast förutsättas att sådan tydlighet alltid ligger i NATO:s eller ESDP:ns intresse.

För den som jobbat med offentlig förvaltning i det civila låter det kanske lite skrämmande att EU-länderna gång på gång påbörjar gemensamma militärra insatser utan att vara överens om målen till den grad att uppdragen kunnat utvärderas med en, för alla inblandade, gemensam standard.

EU har, i militära avseenden, haft för avsikt att agera som en gemensam spelare på den globala arenan. Hösten 1999 utsågs Javier Solana till unionens politiska förvaltare av den militära integrationen. Solana jobbade i första hand för utöka EU:s militära roll, vilket han också lyckades med. Enligt Solana ”föddes ESDP:n i Kosovo”.

Men Solana tog aldrig tag i de utvärderingsproblem som, om inte förr, också uppstod med insatsen i Kosovo. Däremot sparkades en rad nya militära insatser igång på sydligare breddgrader. Frankrike och nykomlingen Sverige har varit de flitigaste deltagerna.

Vad hade KFOR-insatsen i Kosovo för mål? I vilken grad är det ett misslyckande att serber i allmänhet (och romer i synnerhet) ännu inte kunnat återvända till sina hem i ett ”fredsbevarat” Kosovo? I vilken grad är det ett misslyckande att den organiserade brottsligheten vuxit sig så stark under ”fredsbevarandets” beskydd? Vad är fredsbevarande? Ingår det i uppdraget att folk kan återvända till sina hem, ingår det att hålla maffian borta, eller räcker det med att hålla skottstatistiken nere?

Sådant har regeringarna aldrig varit helt överens om. Den europeiska diskussionen i denna typ av frågor blev dock inte så livlig som kritikerna hade hoppas på. Detta, som så mycket annat i FN:s Kosovo-äventyr, slutade med ”locket på”. Redan i Kosovo etablerades traditionen att, med assymetriska målbilder, ge sig in i allianser för militära insatser med ett stort antal högkvarter inblandade – med FN som den legitimerande katalysatorn och ett NATO som tar över så fort insatsen är klubbad i FN:s säkerhetsråd.

Detta, politiskt sett, bekväma upplägg har sedan gått i arv till betydligt svårare destinationer såsom Kongo och Afghanistan. Och ju skarpare lägen de enskilda soldaterna ställs inför desto mindre blir förstås utrymmet för en seriös diskussion om vad engagemanget egentligen syftar till. Det blir ”viktigare än någonsin att sluta upp bakom insatsen”.

Vad är det för en fight Sverige bekostar i Afghanistan – med skattepengar och med unga människors liv?

Svaren från de ansvariga beror på vilken beslutsnivå man frågar – och vilken dag man frågar. Det finns massor av svar! Mångfalden talar för att Afghanistan-äventyret blir lika omöjligt att utvärdera offentligt som ockupationen av Kosovo blev – lika omöjligt som de föregående amerikanska invasionerna.

Och Phil Ochs ter sig lika aktuell nu som då.

Varje gång jag ser en politiker från de sju gamla riksdagspartierna försvara den svenska migrationspolitiken kommer otäcka signaler från min mage (och jag lyssnar mycket på den!) som säger:

- Nej nej nej, inte nu igen!

Varför? Förmodligen därför att debatten inte längre handlar om rätt eller fel. Den handlar om plus eller minus. Vi närmar oss ett nytt momentum där den människa – eller folkgrupp – som kan ge plus på statens konto anses ha i Sverige att göra. De som inte levererar nog med skatteintäkter är inte välkomna.

En uppenbar anledning till att både socialdemokrater och moderater undvikit att nämna Genevekonventionen (och andra internationella stadgor av relevans som Sverige ratificerat) och tala om rättigheter är förstås att de själva, i likhet med många andra regeringar, har drivit en alltmer rättsvidrig flyktingpolitik.

Det var också så flyktingpolitiken i grannländerna Norge och Danmark kollapsade. Debatterna handlade plötsligt inte längre om människors rättigheter. Den handlade inte längre om att bekämpa människosmugglinen. Den handlade inte om hur antalet människor på flykt kan reduceras. Det handlade om plus eller minus.

De politiska partierna har de senaste decennierna (i vissa fall aktivt, men oftast genom passivitet) låtit cost-benefit-analysen bli ett standardverktyg för värdering av politiska förslag. Det politiska tänkandet ersätts med räknemaskiner. Rätt och fel ersätts med plus och minus. Rättigheter och skyldigheter får ge vika för lönsamhetsanalysen.

Detta gäller inte bara om statens migrationspolitik. Det präglar i ännu högre grad våra storstadskommuner. Det kallas av någon anledning för ”inflyttningspolitik”. Även mindre skandinaviska kommuner planerar för stor inflyttning. Men alla är förstås inte lika välkomna.

Tidigare fanns det i Sverige ett slags konsensus om att alla människor har rätt till en bostad. Det ansågs förstås redan vid denna tid vara en mänsklig rättighet. Men (desto mer väsentligt) det fanns en genuin avsikt att tillämpa denna princip i vårt land och det mest påtagliga resultatet var förmodligen allmännyttan.

Genom att ”trasha” de allmännyttiga bostadsbolagen, riva gamla billiga hus och satsa på nybyggnation med en målgrupp bortom arbetarklassens egentliga köpkraft är det förstås ingen konst att skapa kortsiktig ekonomisk tillväxt i en storstadskommun, även om varje närvarande människa fattar att samhället som helhet betalar ett högt pris för denna förmögenhetsselektion.

Lika självklart som det är för kommunerna att uppmuntra till inflyttning av friska familjer med höga inkomster, lika självklart har det varit för den svenska regeringen att peka på hur invandrare med hög social status och goda kontakter i sina hemländer kan fixa exportkontrakt åt svenska storföretag och, i den mån bolagen betalar skatt i Sverige, stärka den svenska ekonomin.

Lika självklart hävdar förstås Sverigedemokraterna att en stoppad invandring av krigshärjade analfabeter är en plus-affär för den svenska staten. Moderaterna i Vellinge och Sverigedemokraterna i riksdagen använder precis samma verktyg som regeringen – lönsamhetsanalysen – men fokuserar på att bli av med den olönsamma inflyttningen av analfabeter, psykiskt trasiga krigsoffer och liknande istället för att uppmuntra till den lönsamma invandringen.

Vad Sverigedemokraterna och regeringen har gemensamt med resten av den europeiska migrationspolitiken är alltså lönsamhetskalkylen. Migrationspolitiken inom EU har på kort tid genomgått en amerikanisering. Det är ditt förväntade bidrag till kontinentens ekonomi, din lönsamhet, som avgör om du får passera gränsen eller inte.

Slår vi ihop regeringens migrationsretorik med Sverigedemokraternas får vi det norska Fremskrittspartiets (FrP) linje: en ”dubbel” cost-benefit-politik där den lönsamma invandringen uppmuntras och den olönsamma bekämpas. Denna politik är till stor del redan genomförd – i Bryssel.

Bortom valplakaten verkar inte ens Dansk Folkeparti vilja stoppa exakt all icke-västlig invandring.

- Vi vil stoppe indvandring af personer, der ikke bidrager positivt til det danske samfund, sa Pia Kjærsgaard på Dansk Folkepartis sommermöte i år.

De erkänner inför medierna att det kan finnas icke-västliga invandrare som uppfyller deras krav på ”positivt bidrag”, även om de inte vill precisera vem som är en icke-västlig invandrare eller från vilka nationer de tillräckligt driftiga nydanskarna kommer.

Det skulle förvåna mig om inte Sverigedemokraterna valt samma linje innan denna mandatperiod är slut. Partiet har redan börjat tona ner den islamofobiska inriktningen till förmån för den minus-argumentation (invandringen är dyr) de ställer mot regeringens plus-argumentation.

—

Det inte bara rättigheterna som lönsamhetsanalyseras numera. Amerikaniseringen av Europa innebär också att den som anses vara ekonomiskt lönsam allt oftare kan undkomma vissa skyldigheter, till exempel att betala skatt enligt samma regler som alla andra.

I det stolta skattebetalarparadiset Norge reser en socialdemokratisk handelsminister med partiledarambitioner runt och omförhandlar rederimiljardärernas skattesatser för att ”få hem dom”. Endast från det gamla kommunistpartiet (utanför Stortinget) kommer invändningen: att principen om allas skyldighet att betala en viss skatt inte kan omförhandlas för enstaka aktörer utifrån vad som ger staten mest pengar i kassan på kortast tid.

Många länder, däribland Sverige, har haft en obligatorisk värnplikt, på pappret. Men de svenska gymnasister som var på väg mot en högskoleutbildning ansågs redan på 90-talet mindre förpliktade att göra militärtjänst än de gymnasister som var på väg ut i arbetslösheten. Fast den officiella linjen brukar vara att männen rekryteras utifrån ”motivation”.

Och motivationen har visat sig vara störst bland de män som står utan försörjning. Det nya svenska försvaret ska bestå av kontraktssoldater på ungefär samma sätt som i Ryssland och USA. Den militära plikten har på kort tid ersatts av en konjunkturberoende rekrytering och den lönsammaste soldaten kommer från A-kassan – inte från högskolan.

—

Migrationspolitiken är alltså långtifrån det enda politikområdet i vårt samhälle där principer, som folk länge trodde var universella, blivit föremål för en ren lönsamhetskalkyl.

Problemet för de ”etablerade” partierna i Skandinavien, som helst inte vill prata om invandring alls, är att invandringsfrågorna med sådan tydlighet blottlägger den gemensamma värdegrund som fascismen och den moderna kapitalismen har att stå på.

Det är ingen tillfällighet att nästan hela toppskiktet i FrP kommer från Norges två handelshögskolor. Det är där vår tids konkurrensideologi predikas i sin renaste form.

FrP:s populism är inte mindre framångsrik i Sverige, där det gamla högerpartiet har valt samma nisch. Moderaterna driver med stor framgång vad Angela Aylward i sin Cogito-krönika kallar ”den starkes rätt”. Fattiga och sjuka ses numera som ”parasiter” och rika som ”samhällsbärande”. Att detta budskap kan absorberas av folk samtidigt som girighetsdemonstrationerna på direktörsnivå slår alla rekord, ja detta blir förstås, liksom all propaganda, en utmaning för den psykologiska vetenskapen att förklara.

Att bekämpa fattigdomen genom att bekämpa de fattiga är ingen ny filosofi. Den är därtill alltför väl beprövad. Förverkligandet sker inte sällan i symbios med offentlig rasism. Ett kapitalistiskt styre vill inte ha full sysselsättning för att det hotar tillväxten. Ett rasistiskt styre vill inte anställa en folkgrupp de vill ha bort från landet.

Att de svenska partierna nu dumpar den misslyckade invandringsdebatten på ekonomerna kommer förmodligen leda till ännu mer räknande och ännu mindre tänkande. Varken plus eller minus lär vinna den debatten. Danske Folkeparti fortsätter ställa samma fråga om och om igen i Köpenhamn. (”Vad kostar nydanskarna?”) De gör det därför att frågan är viktigare än svaret.

Det är på samma sätt en stor seger för både Sverigedemokraterna och för Sveriges regering att den svenska debatten nästan uteslutande handlar om pengar och inte om människor.

Nästan en månad efter att journalisten Florence Hartmann dömdes i Haag för att ha ”ringaktat” sin tidigare arbetsgivare, Krigsförbrytartribunalen, kommer första livstecknet från den svenska journalistkåren.

http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1992828&isBlock=1

Sista avsnittet i ett (tyvärr) perifert radioprogram som granskar medier nämner att krigsförbrytartribunalen inte bara åtalar för brott mot mänskliga rättigheter utan (i 19 fall!) även journalister som publicerar uppgifter som domstolen inte vill delge allmänheten. Fallet Hartmann sträcker sig längre än så och bestraffades med en bot på 80 000:- för diverse ”avslöjanden” i hennes bok Paix et Châtiment (”Fred och bestraffning”). Hon dömdes tydligen för att ha avslöjat att det fanns vissa hemliga uppgifter – inte dess innehåll.

Rättegången mot Karadzic har bara börjat. De svenska journalisternas överlag mediokra rapportering hade säkert kunnat höja sig några grader om de tog sig en titt på Hartmanns Paix et Châtiment från 2007. Den beskriver västmakternas (Inte bara USA:s!) resoluta tilltag för att omöjliggöra chefsåklagarens arbete med att även ställa de högst ansvariga krigsförbrytarna inför den så kallade rättvisan. Boken beskriver även hur västmakterna (där Sveriges nuvarande utrikesminister var en av budbärarna) skall ha ”gjort upp” med de högst ansvariga generalerna på den serbiska förlorarsidan istället för att (som de säger sig vilja) straffa dem.

Tribunalens tidigare chefsåklagare hävdar i sin bok från 2008 La caccia: Io e i criminali di guerra (”Jag och krigsförbrytarna) att organhandel av betydande skala bedrevs av den kosovoalbanska maffian under NATO:s och FN:s beskydd, att åklagarsidans utredningar i området förhindrats till den grad att ansvariga för hundratals serbers försvinnanden går fria.

Men Del Ponte är ju inte direkt ”åtalbar” – som journalisterna i sammanhanget. Istället är hon nu utsedd till ambassadör i Buenos Aires för den schweiziska regeringen, men det försiktiga alplandets utrikesminister har, mer eller mindre uttryckligen, förbjudit henne att resa hem till Europa och delta i pågående diskussion om västmakternas verkliga avsikter med tribunalen som hennes bok oundvikligen kommit att bidra till. En diskussion den svenska ankdammen verkar vara för liten för att få ta del av.

Trots att centrala personer från ”insidan” publicerat böcker på temat och trots att så många människor med erfarenheter från krigen i forna Jugoslavien bor i Sverige lyser den kritiska granskningen med sin frånvaro i svenska massmedier. Det gäller tydligen att hålla sig på rätt sida ridån. Vi får visserligen alltid veta hur krigsförbrytarna försöker undkomma rättvisan in i det sista. Senast att Karadzic ”bojkottar rättegången”. Nämen surprise!, tänker man.

Den engelskspråkiga balkanpressen bjuder på desto mer av nyhetsvärde i sin bevakning. Balkan insight skriver om sensuren av ett brev från Karadzic till tidningen Le Monde. Domstolens administration skickade tillbaks brevet till Karadzic med kommentaren ”jobba lite på det och omformulera”. Enligt domstolens beslut riskerar brevet att ”skada domstolens mandat” och får därför inte komma ut. Brevet handlar tydligen om FN:s agerande i Bosnien under kriget.

Korrumperade utrikesredaktioner som är lite för fina för att ifrågasätta överheter och ogärna rapporterar bortom den ”officiella” sfären har dock ingen anledning att underprestera mer än så. Den europeiska militariseringens högst officiella skattefinansierade tankesmedja EUISS (med Sveriges utrikesminister som en av dess mest entusiastiska anhängare) har utvärderat hur konceptet ”conditionality” – att länder som samarbetar med Haagtribunalen skall premieras politiskt av EU – fungerade i praktiken.

Den läsvärda rapporten är ingen upplyftande läsning, varken för anhängare av EU:s gemensamma utrikespolitik eller för de som tror på krigsrättvisa, vilket möjligen kan förklara varför den gavs ut mitt i den varma sommaren. I ett av kapitlena fick rentav den åtalade Florence Hartmann komma till tals. Dejan Jovic, en föreläsare jag minns från tiden vid Stirling University, följer upp spelet kring rättvisan för Kroatiens del.

I realiteten uteblev utlovad politik när staterna på Västra Balkan avstod att gripa sina krigsförbrytare. ”Konditionaliteten” var mest retorik. Det är alltså EU-rådets Högste Representants egen byrå som sanktionerat denna historieskrivning. Att dominerande svenska massmedier bitvis beskriver läget mer okritiskt än maktapparatens egna institutioner indikerar bara att den svenska ankdammen är för liten.