Waltersson

Le Monde Diplomatique (Februari 2012) konstaterar triumferande att den idé om tobinskatt som tidningen populariserade år 1997, efter att ha blivit idiotförklarade i ett och ett halvt decennium, nu verkar rymmas inom de världspolitiska paradimen, att Sarkozy som då beskrev förslaget som en ”absurditet”, i likhet med republikaner på andra sidan Atlanten, tvingats vända i saken.

”Då (1997) var de finansiella transaktionerna 15 gånger så stora som världens BNP. Idag är motsvarande siffra 60 gånger större än världsproduktionen.”

Några sidor senare behandlas den nye trenden i europeisk arbetsmarknadspolitik: en ”trojka” från ECB, IMF och EU-kommissionen beordrar lönesänkningar i offentlig sektor. Det är egentligen ingen ny politik. Det nya är väl att den nu även drabbar den europeiska arbetarklassen, med anynoma täcknamn såsom ”consensus de Berlin”.

En ofta bortglömd orsak till att Tyskland, med viss framgång, kunnat ställa finanspolitiska (i allt bredare bemärkelse) ultimatum på andra stater är att politikerna knappt utmanas av fackföreningsrörelserna på den europeiska nivån. Tidningen beskriver, i anslutning till uppgörelserna över Grekland, en del fundamentala fackliga meningsskiljaktiheter inom Europa.

Stora fackförbund i Frankrike och Spanien är försiktigt positiva till en alleuropeisk minimilön, och förefaller rikta in sig på detta, samtidigt som facken i nordligare länder ogärna ger upp krav på att nationella kollektivavtal skall gälla alla som arbetar i denna medlemsstat, vilket EU-domstolen, med kommission, dömt ut som ett (illegalt) hinder för deras vision av EU. (Vad som inte nämns är att många nya medlemsstater, med ett mer auktoritärt arbetslivm, i det närmaste saknar reella löntagarorganisationer eller annan form av arbetarrörelse av signifikant storlek som, ens hypotetiskt, skulle kunna göra gemensam sak med t.ex franska CGT…)

En anonym representant för TCO tas som representant för ”autonomilinjen”:

- Vi vill inte att staten ska lägga sig i… vi vill inte förlora vår del av nuvarande autonomi.

Det icke-juridiska, men praktiska, hindret för infrande av en alleuropeisk minimilön visualiseras med en karta över nuvarande miniminivåer (per timme) i de länder som har sådana.

Frankrike ligger på 9 euro per timme. Luxemburg toppar med 10,16.

Grekland ligger på 4,28. (40:-)

Många västeuropéer tror tyvärr att allt blivit bättre i de nya medlemsstaterna, att alla fått det lite bättre. Men östutvidgningens nya medlemmar har INTE tillåtits göra som Grekland och öka utifterna. En del (t.ex Estland och Bulgarien) har, över tid, varit mycket hårda med budgetdisciplinen (hålla nere lönerna) och gått med överskott.

Det är arbetarklassen, inte minst offentliganställda, i dessa länder som fått betala för denna disciplin. Minimilönskartan speglar inte endast ländernas BNP, utan säger en del om arbetarklassens ställning i respektive medlemsstat.

Den Bulariska minimilönen ligger idag på 0,71 euro per timme. (Ca. 6 kronor i timmen!)

Rumänien: 0,93. (ca. 8:-)

Det är alltså inte helt utan strukturella förklaringar medborgare från dessa stater blivit allt vanligare bland hemlösa övernattare på våra härbärgen i Skandinavien.

Att höja minimilönerna på Östra Balkan till halva den grekiska minimilönen skulle tveklöst räcka för att försätta dessa medlemsstater, med dess nuvarande skick, i konkurs. Det vore kanske önskvärt, ur befolkningens synvinkel, men knappast troligt att EU-kommissionen låter så ske, med mindre än att de ges en plats utanför det krackelerande europeiska fortet.

Summa summarum: Att införa 1 alleuropeisk minimilön är en administrativ och politisk omöjlighet.

Noterar att minimilönen i Storbrittanien ligger på runt 60:- per timme, och att Italien saknar sådan lag, i motsats till resten av medelhavsländerna.

Noterar att ”dumping social” kommit att ersätta mer franskt klingande begrepp för samma sak.

Den europeiska (EU) minimilönskartan…

Novmber 2008. Höstligt besök i Gorno Ezerovo. Foto: Paw Damsgaard.

Bulgariens regering anklagades hösten 2009 för att underlätta en påbörjad ”etnisk rensning” där uppemot en halv miljon människor riskerar att hamna på flykt i sitt eget land. Ett land som inte varit i krig på 65 år.

Men folk jag mötte i Sverige, med djupt engagemang för mänskliga rättigheter, som reser till Palestina för stödja de människor som där får sina hus demolerade, som kräver ”att EU tar ställning för mänskliga rättigheter”… de verkade faktiskt inte ha noterat att etniskt motiverad demolering av bostäder förekommer helt öppet i en av EU:s medlemsstater.

Ett år senare hade inga skandinaviska massmedier ens noterat anklagelserna.

Detta reportage är ett alltför litet försök att fylla ett alltför stort vakuum i omvärldens bevakning i EU:s minst granskade medlemsstat.

http://www.arbetarenzenit.se/etnisk-rensning-pa-eus-bakgard/

—

Samma höst som den rättsvidriga demoleringen av Gorno Ezerovo aktualiserade distansen mellan internationella konventioner och bulgarisk inrikespolitik meddelade det svenska EU-ordförandeskapet att den symboliska ”klausulen” i Bulgariens (liksom Rumäniens) EU-anslutning inte längre behövdes.

Bulgarien belönades, under svensk ledning, med ”fullvärdigt” EU-medlemskap.

Det kan ju vara värt att lägga på minnet.

Källa: http://www.isaf.nato.int

Nej, det finns fortfarande inget enkelt svar på frågan: Vad gör svensk militär i Afghanistan?

Ovissheten är tyvärr inget exklusivt svenskt problem.

På europeisk nivå (bortom svensk mediabevakning) pågår sedan en tid tillbaks en diskussion om hur EU (och möjligen USA), med någon slags gemensam standard, ska kunna utvärdera de ”fredsbevarande insatser” där berörda stater är engagerade.

Man har på senare år identifierat bristen på en gemensam syn mellan försvarshögkvarteren på vad som kännetecknar en lyckad respektive misslyckad ”fredsbevarande insats”, bl.a inom ramen för EU:s Säkerhets- och Försvarspolitik. (ESDP:n)

Om det finns ett entydigt svar frågan ”Vad är insatsens mål?” – då kan gemensama insatser också utvärderas gemensamt. Men en insats med så pass fasta målsättningar blir förstås mindre flexibel och det kan knappast förutsättas att sådan tydlighet alltid ligger i NATO:s eller ESDP:ns intresse.

För den som jobbat med offentlig förvaltning i det civila låter det kanske lite skrämmande att EU-länderna gång på gång påbörjar gemensamma militärra insatser utan att vara överens om målen till den grad att uppdragen kunnat utvärderas med en, för alla inblandade, gemensam standard.

EU har, i militära avseenden, haft för avsikt att agera som en gemensam spelare på den globala arenan. Hösten 1999 utsågs Javier Solana till unionens politiska förvaltare av den militära integrationen. Solana jobbade i första hand för utöka EU:s militära roll, vilket han också lyckades med. Enligt Solana ”föddes ESDP:n i Kosovo”.

Men Solana tog aldrig tag i de utvärderingsproblem som, om inte förr, också uppstod med insatsen i Kosovo. Däremot sparkades en rad nya militära insatser igång på sydligare breddgrader. Frankrike och nykomlingen Sverige har varit de flitigaste deltagerna.

Vad hade KFOR-insatsen i Kosovo för mål? I vilken grad är det ett misslyckande att serber i allmänhet (och romer i synnerhet) ännu inte kunnat återvända till sina hem i ett ”fredsbevarat” Kosovo? I vilken grad är det ett misslyckande att den organiserade brottsligheten vuxit sig så stark under ”fredsbevarandets” beskydd? Vad är fredsbevarande? Ingår det i uppdraget att folk kan återvända till sina hem, ingår det att hålla maffian borta, eller räcker det med att hålla skottstatistiken nere?

Sådant har regeringarna aldrig varit helt överens om. Den europeiska diskussionen i denna typ av frågor blev dock inte så livlig som kritikerna hade hoppas på. Detta, som så mycket annat i FN:s Kosovo-äventyr, slutade med ”locket på”. Redan i Kosovo etablerades traditionen att, med assymetriska målbilder, ge sig in i allianser för militära insatser med ett stort antal högkvarter inblandade – med FN som den legitimerande katalysatorn och ett NATO som tar över så fort insatsen är klubbad i FN:s säkerhetsråd.

Detta, politiskt sett, bekväma upplägg har sedan gått i arv till betydligt svårare destinationer såsom Kongo och Afghanistan. Och ju skarpare lägen de enskilda soldaterna ställs inför desto mindre blir förstås utrymmet för en seriös diskussion om vad engagemanget egentligen syftar till. Det blir ”viktigare än någonsin att sluta upp bakom insatsen”.

Vad är det för en fight Sverige bekostar i Afghanistan – med skattepengar och med unga människors liv?

Svaren från de ansvariga beror på vilken beslutsnivå man frågar – och vilken dag man frågar. Det finns massor av svar! Mångfalden talar för att Afghanistan-äventyret blir lika omöjligt att utvärdera offentligt som ockupationen av Kosovo blev – lika omöjligt som de föregående amerikanska invasionerna.

Och Phil Ochs ter sig lika aktuell nu som då.

Varje gång jag ser en politiker från de sju gamla riksdagspartierna försvara den svenska migrationspolitiken kommer otäcka signaler från min mage (och jag lyssnar mycket på den!) som säger:

- Nej nej nej, inte nu igen!

Varför? Förmodligen därför att debatten inte längre handlar om rätt eller fel. Den handlar om plus eller minus. Vi närmar oss ett nytt momentum där den människa – eller folkgrupp – som kan ge plus på statens konto anses ha i Sverige att göra. De som inte levererar nog med skatteintäkter är inte välkomna.

En uppenbar anledning till att både socialdemokrater och moderater undvikit att nämna Genevekonventionen (och andra internationella stadgor av relevans som Sverige ratificerat) och tala om rättigheter är förstås att de själva, i likhet med många andra regeringar, har drivit en alltmer rättsvidrig flyktingpolitik.

Det var också så flyktingpolitiken i grannländerna Norge och Danmark kollapsade. Debatterna handlade plötsligt inte längre om människors rättigheter. Den handlade inte längre om att bekämpa människosmugglinen. Den handlade inte om hur antalet människor på flykt kan reduceras. Det handlade om plus eller minus.

De politiska partierna har de senaste decennierna (i vissa fall aktivt, men oftast genom passivitet) låtit cost-benefit-analysen bli ett standardverktyg för värdering av politiska förslag. Det politiska tänkandet ersätts med räknemaskiner. Rätt och fel ersätts med plus och minus. Rättigheter och skyldigheter får ge vika för lönsamhetsanalysen.

Detta gäller inte bara om statens migrationspolitik. Det präglar i ännu högre grad våra storstadskommuner. Det kallas av någon anledning för ”inflyttningspolitik”. Även mindre skandinaviska kommuner planerar för stor inflyttning. Men alla är förstås inte lika välkomna.

Tidigare fanns det i Sverige ett slags konsensus om att alla människor har rätt till en bostad. Det ansågs förstås redan vid denna tid vara en mänsklig rättighet. Men (desto mer väsentligt) det fanns en genuin avsikt att tillämpa denna princip i vårt land och det mest påtagliga resultatet var förmodligen allmännyttan.

Genom att ”trasha” de allmännyttiga bostadsbolagen, riva gamla billiga hus och satsa på nybyggnation med en målgrupp bortom arbetarklassens egentliga köpkraft är det förstås ingen konst att skapa kortsiktig ekonomisk tillväxt i en storstadskommun, även om varje närvarande människa fattar att samhället som helhet betalar ett högt pris för denna förmögenhetsselektion.

Lika självklart som det är för kommunerna att uppmuntra till inflyttning av friska familjer med höga inkomster, lika självklart har det varit för den svenska regeringen att peka på hur invandrare med hög social status och goda kontakter i sina hemländer kan fixa exportkontrakt åt svenska storföretag och, i den mån bolagen betalar skatt i Sverige, stärka den svenska ekonomin.

Lika självklart hävdar förstås Sverigedemokraterna att en stoppad invandring av krigshärjade analfabeter är en plus-affär för den svenska staten. Moderaterna i Vellinge och Sverigedemokraterna i riksdagen använder precis samma verktyg som regeringen – lönsamhetsanalysen – men fokuserar på att bli av med den olönsamma inflyttningen av analfabeter, psykiskt trasiga krigsoffer och liknande istället för att uppmuntra till den lönsamma invandringen.

Vad Sverigedemokraterna och regeringen har gemensamt med resten av den europeiska migrationspolitiken är alltså lönsamhetskalkylen. Migrationspolitiken inom EU har på kort tid genomgått en amerikanisering. Det är ditt förväntade bidrag till kontinentens ekonomi, din lönsamhet, som avgör om du får passera gränsen eller inte.

Slår vi ihop regeringens migrationsretorik med Sverigedemokraternas får vi det norska Fremskrittspartiets (FrP) linje: en ”dubbel” cost-benefit-politik där den lönsamma invandringen uppmuntras och den olönsamma bekämpas. Denna politik är till stor del redan genomförd – i Bryssel.

Bortom valplakaten verkar inte ens Dansk Folkeparti vilja stoppa exakt all icke-västlig invandring.

- Vi vil stoppe indvandring af personer, der ikke bidrager positivt til det danske samfund, sa Pia Kjærsgaard på Dansk Folkepartis sommermöte i år.

De erkänner inför medierna att det kan finnas icke-västliga invandrare som uppfyller deras krav på ”positivt bidrag”, även om de inte vill precisera vem som är en icke-västlig invandrare eller från vilka nationer de tillräckligt driftiga nydanskarna kommer.

Det skulle förvåna mig om inte Sverigedemokraterna valt samma linje innan denna mandatperiod är slut. Partiet har redan börjat tona ner den islamofobiska inriktningen till förmån för den minus-argumentation (invandringen är dyr) de ställer mot regeringens plus-argumentation.

—

Det inte bara rättigheterna som lönsamhetsanalyseras numera. Amerikaniseringen av Europa innebär också att den som anses vara ekonomiskt lönsam allt oftare kan undkomma vissa skyldigheter, till exempel att betala skatt enligt samma regler som alla andra.

I det stolta skattebetalarparadiset Norge reser en socialdemokratisk handelsminister med partiledarambitioner runt och omförhandlar rederimiljardärernas skattesatser för att ”få hem dom”. Endast från det gamla kommunistpartiet (utanför Stortinget) kommer invändningen: att principen om allas skyldighet att betala en viss skatt inte kan omförhandlas för enstaka aktörer utifrån vad som ger staten mest pengar i kassan på kortast tid.

Många länder, däribland Sverige, har haft en obligatorisk värnplikt, på pappret. Men de svenska gymnasister som var på väg mot en högskoleutbildning ansågs redan på 90-talet mindre förpliktade att göra militärtjänst än de gymnasister som var på väg ut i arbetslösheten. Fast den officiella linjen brukar vara att männen rekryteras utifrån ”motivation”.

Och motivationen har visat sig vara störst bland de män som står utan försörjning. Det nya svenska försvaret ska bestå av kontraktssoldater på ungefär samma sätt som i Ryssland och USA. Den militära plikten har på kort tid ersatts av en konjunkturberoende rekrytering och den lönsammaste soldaten kommer från A-kassan – inte från högskolan.

—

Migrationspolitiken är alltså långtifrån det enda politikområdet i vårt samhälle där principer, som folk länge trodde var universella, blivit föremål för en ren lönsamhetskalkyl.

Problemet för de ”etablerade” partierna i Skandinavien, som helst inte vill prata om invandring alls, är att invandringsfrågorna med sådan tydlighet blottlägger den gemensamma värdegrund som fascismen och den moderna kapitalismen har att stå på.

Det är ingen tillfällighet att nästan hela toppskiktet i FrP kommer från Norges två handelshögskolor. Det är där vår tids konkurrensideologi predikas i sin renaste form.

FrP:s populism är inte mindre framångsrik i Sverige, där det gamla högerpartiet har valt samma nisch. Moderaterna driver med stor framgång vad Angela Aylward i sin Cogito-krönika kallar ”den starkes rätt”. Fattiga och sjuka ses numera som ”parasiter” och rika som ”samhällsbärande”. Att detta budskap kan absorberas av folk samtidigt som girighetsdemonstrationerna på direktörsnivå slår alla rekord, ja detta blir förstås, liksom all propaganda, en utmaning för den psykologiska vetenskapen att förklara.

Att bekämpa fattigdomen genom att bekämpa de fattiga är ingen ny filosofi. Den är därtill alltför väl beprövad. Förverkligandet sker inte sällan i symbios med offentlig rasism. Ett kapitalistiskt styre vill inte ha full sysselsättning för att det hotar tillväxten. Ett rasistiskt styre vill inte anställa en folkgrupp de vill ha bort från landet.

Att de svenska partierna nu dumpar den misslyckade invandringsdebatten på ekonomerna kommer förmodligen leda till ännu mer räknande och ännu mindre tänkande. Varken plus eller minus lär vinna den debatten. Danske Folkeparti fortsätter ställa samma fråga om och om igen i Köpenhamn. (”Vad kostar nydanskarna?”) De gör det därför att frågan är viktigare än svaret.

Det är på samma sätt en stor seger för både Sverigedemokraterna och för Sveriges regering att den svenska debatten nästan uteslutande handlar om pengar och inte om människor.

Ett antal Sydeuropeiska stater har just kommit överens om att dra en gasledning ”runt Ryssland”, från Kaspiska Havet, via Kaukasus och Turkiet till EU. Konsortiet Nabucco är inget nytt projekt, men nu har alla de delägande staterna infört varsin speciallag i sina respektive nationella lagstiftningar för att säkerställa projektets genomförande i juridiska termer.

Det verkar bli av. Fattas bara det ekonomiska säkerställandet. Det kostar förstås pengar.

Pengar, milt uttryckt, är en bristvara i flertalet av dessa stater…

…men inte i den Europeiska Unionens program för ”regional utveckling”.

Det finns många som säger att EU inte har någon ”regionalpolitik”. Inte minst EMU-motståndare. Kanske är det lite av en definitionsfråga, men en icke så ringa del av de svenska skattepengarna spenderas årligen, via EU, på ”regional utveckling”, i ordets brysselska innebörd.

Det verkar gå till ungefär så här:

A. Bryssel säger :  ”den där oljan i Kaspiska Havet, där ska vi för satan också ha vår del av kakan!”.

B. Det skapas en energipolitisk diskurs i samtliga berörda länder med slutdestinationen : ”enda sättet att klara energiförsörjningen är att samarbeta över gränserna”. Att på skandinavisk manér stimulera lokala projekt för isolering byggnader och begränsa det uppvärmningsslöseri som slukar merparten av dagens balkanska gaskonsumtion… det blir förstås inte kvar på kartan.

C. De korrupta regimer inom och utanför EU som skall leverera gasen har inga pengar. De sitter också olika djupt i sitt fossilbränslemissbruk och har olika lokala förutsättningar, men är alla förstås lika hungriga på subventionerade byggprojekt och gör vad som krävs för att få ta del av pengarna.

D. ”EU säger ja”, står det i tidningarna. Det betyder att EU-KOMMISSIONEN, dvs. EU:s byråkrati – inte några folkvalda politiker, väljer att sponsra Balkan med en gasledning. (Det är dock fortfarande du och jag som får betala.)

E. Men att skicka stålarna direkt till Nabucco-konsortiet… det går inte! Först skall anslagen fördelas ut på respektive gasledarstats myndigheter. Om inte annat för att säkerställa att inga nationella bidragsentreprenörer går miste om sin beskärda del av kakan.

F. Därpå får de bygga varsin del av den interkontinentala gastuben. Det gäller då att hitta byggnadsentreprenörer i varje land som går att lita på till den grad att bolagsledningarna inte bara försvinner till Västindien med halva investeringen utan faktiskt bygger färdigt hela ledningen.

G. Skulle allt detta lyckas i alla länder på första försöket… ja då når den kaspiska gasen EU redan 2014, förutsatt att ”säkerhetsläget” inte förvärras.

Vare sig vi fått en ”regionalpolitik” värd namnet eller inte har vi som skattebetalare i unionens medlemsstater länge betalt för en sådan. Med miljardstöd är det trots allt möjligt att uträtta det mesta på Balkan med tiden.

Men är det en sund prioritering att bygga infrastruktur baserad på oljeleveranser från Kaukasus konfliktzoner istället för att uppnå samma behov med befintlig, småskalig och billigare teknik för energieffektivisering?

—

Nej, så där får man inte problematisera och kritisera! Man måste ju sätta den interkontinentala gasledningen i relation till andra projekt i samma fortfölj (dvs. de interkontinentala motorvägarna) menar betonghäckarna i Bryssel.

Sure, men jag vill ändå inte betala ett jävla öre varken till överasfalteringen av Balkan eller till infrastrukturen bakom den blodiga kampen om oljan i Kaspiska Havet och jag ogillar att det inte ens finns en teoretisk möjlighet att demokratiskt kunna rösta bort de beslutsfattare som nu kastar våra pengar och vår tid till klimatomställning i detta fossilhav!

—

Nu har visserligen inte EU fattat alla beslut i frågan, men det verkar i första hand bero på oavslutande överläggningar med förtryckarregimen i Turkmenistan där EU avser hämta en betydande del av sin framtida energiförsörjning.

—

Den utbredda misstron mot centralmakten i länder som Bulgarien borde rimligen ha banat väg för investeringar i småskaliga förnyelsebara energikällor i glest bebodda trakter för längesedan, men det sätter miljöministeriet stopp för. ”Skyddsvärden” i naturen ställs mot förnybar energi. Mot bakgrund av den kroniska oförmågan på samma regeringskansli att ens skydda huvudstadens nationalpark från avskogning i kriminell regi är det Bulgariska moratoriet mot vindkraftsutbyggnad rena parodin.

Samtidigt planeras byggnation av ett nytt ryskt kärnkraftverk i Bulgarien, som precis hade avvecklat sin kärnkraft. Enligt den bulgariska regeringen gör ”det globala energitrycket att ett nytt kraftverk måste byggas”. Regeringen vill bl.a kunna exportera kärnkraftsel till resten av Balkan igen. Det ryska bolaget Atomstrojexport står nu för 80 % av investerarsidan efter att franska och tyska intressenter hoppat av.  Lånen från ryska staten bedöms dock inte täcka hela investeringen och bygget har kommit av sig i väntan på nya finansieringsbesked från Bryssel.

EU-kommissionen verkar dock dyrka kärnkraft i sig så mycket mer än den avskyr ryskt inflytande i EU:s energiförsörjning. Ansvarig kommissionär kräver nu att EU går in med pengar för att blåsa liv i det rysk-bulgariska kärnkraftsprojektet.

Ifall Bulgarien bryter kontraktet med ryssarna och avbryter projektet måste staten istället betala Atomstrojexport 600-900 miljoner euro som kompensation, utöver de 1,2 miljarder euro som EU:s fattigaste land redan begravt i det obyggda kärnkraftverket.  Pengar som Bulgarien inte har!

Bland alla välvilliga europeiska finansiärer och bidragsivare… finns det ingen som kan hosta upp även detta jättebelopp, köpa ut Atomstrojexport och sätta punkt för en av Europas kärnkraftsnationer?

—

Behoven av betong- och fossilfri, lokalt förankrad (”verklig”) regionalpolitik på Balkan är enorma, vare sig det gäller nordöstra Grekland, södra Serbien, nordöstra Bulgarien, Kosovo eller nordöstra Rumänien.

Massurbaniseringen har skapat sociala utmaningar av en omfattning som storstäderna i dessa länder inte är i närheten av att ta sitt ansvar för. Samtidigt ser folk ingen ekonomisk framtid utanför de storstäder – eller rentav huvudstaden – där resurserna har koncentrerats.

Lösningen borde rimligen vara att omfördela resurser från stad till land. Bara en sådan sak som allmän internettillgång (även utanför städerna) hade kunnat göra en väldigt stor skillnad i flera länder, men de enda större investeringar i infrastruktur som träffar glesbygden i dagsläget är, tragiskt nog, de motorvägar som ska binda ihop städerna.

Så även om EU inte har någon riktig ”regionalpolitik” så finns där i vilket fall en påkostad ”centraliseringspolitik”…

…som skulle kunna reformeras…

…om det inte var för att EU-projektet, i likhet med alla europeiska stormaktsbyggen, från Romarriket till Sovjetunionen, haft centralisering som huvudsyfte under hela sin organisationsutveckling och lär fortsätta i samma riktning så länge projektet tillåts fortlöpa.

Om klyftan mellan Bulgarien (Balkan?) och det vissa kallar europeiskt.

Jens Stoltenberg skriver på facebook efter ett samtal med Vladimir Putin: ”I samtalen kom det også fram at det er gode muligheter for at Norge og Russland i løpet av våren kan inngå avtale om grenseboerbevis. Det innebærer at… folk som bor i grenseområdene fritt kan passere grensen mellom Norge og Russland.”

Ett sådant avtal är förstås inte problemfritt att få till stånd och låter nästan för bra för att vara sant… men nu finns förslaget verkligen ”på kartan” i vilket fall. Kanske är det sunda förnuftet på väg mot en välbehövlig delseger i denna fråga.

Förslaget (fri rörlighet för människor på nordkalotten) borde visserligen ha genomförts för exakt 20 år sedan, men 90-talets dominerande politiska regimer i Europa ville tyvärr bara flytta muren, inte riva den, och värre skulle det som bekant bli på 00-talet.

Gränsområdesrörlighet är förstås inte samma sak som fri rörlighet, men det vore en väldigt välkommen början. Varje liten spricka i vår tids Berlinmur är en spricka av hopp för mänskligheten.

En kan bara hoppas att rysshatare (de som aldrig kan skilja på hövding och folk) i ledningar för EU-länder med inflytande håller fingrarna borta och tillåter Schengenlandet Norge att göra sitt för vad som skulle kunna bli en öppning av Europas mest absurda gränsövergångar.

Hade inte rasismen präglat rysk polis till den grad att människor med lite mindre ljus hud alltid är först att bli haffade av män i uniform på ryska järnvägsstationer, ja då hade Stoltenbergs och Putins förslag rentav kunnat innebära en slags alternativ flyktingkorridor för vissa flyktingkategorier som idag inte har råd att betala 100.000:- för att smugglas in i ett Schengenland.

Löneklyftan mellan Nikel och Kirkenes är enorm och förutsättningarna för arbetares intresseorganisering på den ryska sidan Schengenmuren är tyvärr av annan art än på hemmaplan. Den chefsbyråkrat som på rysk sida bemyndigas att utfärda dessa ”gränsinvånarbevis” verkar onekligen kunna hamna på ett av landets mest luckrativa jobb. Vad Skandinaver nu har anledning att frukta är att fackliga organisationer i naiva Norge ligger hundra steg efter alla ”kreativa” näringsidkare, på båda sidor, som redan lär stå beredda att göra guld av detta lönegap.

Även för egen del framstår plötsligt Finnmark som en mycket intressantare destination att söka jobb på.

Januari 2010. Hristo Botevsgatan i centrala Sofia.

Det är lunchtid och hundratals barn är antingen på väg hem från sin förmiddag eller på väg till sin eftermiddag i det bulgariska skolsystemet. Fyra EU-medborgare i åldern 7-13 går varken åt ena eller andra hållet på övergångsstället utan tigger efter kontanter bland brummande bilar. De saknar inte bara föräldrar som kan se till att de går i skolan. De bor i ett land där statens välratificerade åtaganden gentemot alla barn likväl inte anses gälla alla barn.

Deras rättigheter kan, milt sagt, heller inte beskrivas som prioriterade i övriga EU-länders påtryckningar gentemot Bulgarien. Affärsintressen går i vanlig ordning först. Sedan vill förstås EU-ledningen att den bulgariska regeringen inte skickar våra skattepengar i strukturfonderna rakt in i Sofias kriminella imperier – vilket visat sig vara en nog så svår utmaning. Långt ner på kravlistan hamnar diverse brott på mänskliga rättigheter.

Samma dag som dessa bilder tas meddelar UD att Sverige lägger ner sin ambassad i Sofia för att bl.a prioritera diplomatiskt stöd av svensk utvecklingspolitik i andra länder. Eftersom Bulgarien per definition inte får vara både ett EU-land och ett utvecklingsland får SIDA heller inte jobba här.

Att Bryssel gjort den övergripande bedömningen landets regering på egen hand löser fattigdomsproblemen och respekterar mänskliga rättigheter verkar dock inte ha övertygat Läkare utan Gränser och andra icke-statliga organ som, i skuggan av alla missriktade EU-miljarder, försöker tillgodose vad jag uppfattar som ganska grundläggande behov.

Hrosto Botevsgatan igen. I en av alla pauser då trafiken inte står still delar de unga EU-medborgarna på vad som återstår av en påse lim.

Det finns ungefär en miljon zigenare (romer) i Bulgarien. Till antalet växer folkgrupperna i snabb takt. Detta verkar till betydande del bero på att barn (från ungefär 13  års ålder) föder barn utan varken skolgång , arbete eller annan försörjning i ryggen. Livet på gatan verkar gå i arv. Men ingen bryr sig, vilket i sin tur verkar bero på att lejonparten av de unga EU-medborgare som lever på gatan är just zigenare. Inga barnflockar ur andra folkgrupper tillåts växa upp på gatan i dagens EU – utan skolgång, sjukvård och allt det där med titeln ”rättighet” de lovats av politiker i Bryssel de aldrig kommer träffa.

Ju längre Bulgariens regering väntar med att engagera sig långsiktigt i vad som kommit att kallas ”den romska saken” desto svårare – och dyrare – lär det bli att komma till rätta med de sociala problemen och (tyvärr) desto större blir sannolikheten att de enklare lösningarnas politiker tar hem det politiska spelet.

Volen Siderov är de enkla lösningarnas främste man i bulgarisk politik. Trots en egen mediakoncern och ett av landets resursstarkaste partier i ryggen framstår han helst som en slags underdog. Inte utan framgång. Partiet ATAKA ser överhuvudtaget ingen plats för zigenare i Bulgarien. ”Bulgarien åt bulgarerna” säger Siderov. Hur detta skall gå till beskrivs förstås inte mycket närmare än så, men ett antal folkgrupper anses inte ha i Bulgarien att göra. Att folkgruppen bulgarer också verkar ha invandrat till detta landområde för bara några hundratals år sedan tycks inte ha havererat deras vision om ett enkulturellt Bulgarien.

Januari 2010. Klotter på husvägg i centrala Sofia.

Bulgariens historia är dock allt annat än enkulturell. Alldeles intill landets stadsrådsberedning (”ministersovjeten”) ligger fortfarande en moské mitt i all trafik i den centrala änden av Sofias svar på ”avenyn”, Vitosha-boulevarden, från vilken man kan se bergstoppen med samma namn då vädret tillåter.

Januari 2010. Serdika.

—

I Bulgarien tillämpas sedan länge en ägarmodell för fastigheter som svenska högern verkar vilja införa på hemmaplan. Den går ut på att flerbostadshus kan ägas enskilt till 100 %. Man alltså äger sina egna väggar, tak och golv till 100 %. Korridorer och annat blir ett slags ingenmansland. I Bulgarien, där individualismen släppts lös på ett sätt som högern i trygga Sverige bara vågar drömma om, har resultatet inte låtit vänta på sig.

Höghus i stadsdelen Gotse Delchev. 3-dimensionellt ägande. Estetiskt tilltalande – men också en energipolitisk katastrof.

De flesta husväggar i landets huvudstad är så illa skötta att en isolering från utsidan reducerar förbrukningen av rysk gas med hur många procent som helst. Att individuellt isolera sina 10 kvadratmeter vägg på elfte våningen kostar naturligtvis mångfaldigt mer än att kollektivt isolera hela huset på en gång – vilket i praktiken varit svårt att få till med rådande modell för husägandet. Men även om det kostar massor av pengar är det, bevisligen, en god investering som bär sig på mycket kort tid. Flertalet har dock, lika uppenbart, inte haft råd med den dyra individualistiska lösningen på detta gigantiska energislöseri.

För Bulgariens del beror det stora hushållsbehovet av rysk gas varken på bristande tekniska kunskaper eller på hög konsumtion av varma rum. En mindre individualistisk fastighetslagstiftning hade årligen kunnat omfördela många miljarder från Gazprom till var och en i dessa hus.

Men så tänker man inte för närvarande – varken i Sofia eller i Bryssel. Det som ligger ”på kartan” är nya gasledningar från Kaukasus till Balkan – vilka i sin tur drar in EU i en massa konflikter vid såväl den fossila resursens källa som längs dess väg mot det europeiska fortet.

—

Så vart tar de beryktade EU-miljarderna som Bryssel vattnar Bulgarien med vägen?

Frågan är inte enkel att besvara. Vägarna är flera och slutdestinationerna är sällan offentligt redovisade i likhet med t.ex skandinaviska förvaltningstraditioner.

Men jordbrukspolitiken förblir tyvärr den i särklass främsta utgiftsposten inom EU och med tiden kommer den bulgariska jordbrukssektorn få tillgång till 100% av den stödnivå som de västeuropeiska jordbrukssektorerna årligen inkasserar. Dessa jordbruksmiljarder kommer att fördelas i detta hus.

Januari 2010. (Lite längre bort på Hrosto Botevsgatan…) ”Ministeriet för Jordbruk och Mat”.

Ännu ett, estetiskt, mycket tilltalande hus – även på insidan vill jag hävda – där en politisk katastrof av stora mått måste hanteras i många år till.

Att jordbrukspolitiken är katastrofal för både EU och omvärlden ger oss dock ingen anledning att lämna detta vackra bygge därhän. Varje euro i stöd som inte hamnar där den skall tenderar nämligen att understödja Bulgariens privata imperier (maffior) – på bekostnad av potentiellt gemensamma institutioner – och därmed deras makt i det bulgariska samhället.

Hristo Botevgatan i Sofia är således en ganska ”central” arena i Europa där vackra ord och glada förhoppningar om fullt realistiska förbättringar måste verkställas om EU:s grundläggande målsättningar om ett materiellt bättre liv för unionens fattigaste skall kunna realiseras – men också en indikator på att så inte sker i dagsläget.