Waltersson

Le Monde Diplomatique (Februari 2012) konstaterar triumferande att den idé om tobinskatt som tidningen populariserade år 1997, efter att ha blivit idiotförklarade i ett och ett halvt decennium, nu verkar rymmas inom de världspolitiska paradimen, att Sarkozy som då beskrev förslaget som en ”absurditet”, i likhet med republikaner på andra sidan Atlanten, tvingats vända i saken.

”Då (1997) var de finansiella transaktionerna 15 gånger så stora som världens BNP. Idag är motsvarande siffra 60 gånger större än världsproduktionen.”

Några sidor senare behandlas den nye trenden i europeisk arbetsmarknadspolitik: en ”trojka” från ECB, IMF och EU-kommissionen beordrar lönesänkningar i offentlig sektor. Det är egentligen ingen ny politik. Det nya är väl att den nu även drabbar den europeiska arbetarklassen, med anynoma täcknamn såsom ”consensus de Berlin”.

En ofta bortglömd orsak till att Tyskland, med viss framgång, kunnat ställa finanspolitiska (i allt bredare bemärkelse) ultimatum på andra stater är att politikerna knappt utmanas av fackföreningsrörelserna på den europeiska nivån. Tidningen beskriver, i anslutning till uppgörelserna över Grekland, en del fundamentala fackliga meningsskiljaktiheter inom Europa.

Stora fackförbund i Frankrike och Spanien är försiktigt positiva till en alleuropeisk minimilön, och förefaller rikta in sig på detta, samtidigt som facken i nordligare länder ogärna ger upp krav på att nationella kollektivavtal skall gälla alla som arbetar i denna medlemsstat, vilket EU-domstolen, med kommission, dömt ut som ett (illegalt) hinder för deras vision av EU. (Vad som inte nämns är att många nya medlemsstater, med ett mer auktoritärt arbetslivm, i det närmaste saknar reella löntagarorganisationer eller annan form av arbetarrörelse av signifikant storlek som, ens hypotetiskt, skulle kunna göra gemensam sak med t.ex franska CGT…)

En anonym representant för TCO tas som representant för ”autonomilinjen”:

- Vi vill inte att staten ska lägga sig i… vi vill inte förlora vår del av nuvarande autonomi.

Det icke-juridiska, men praktiska, hindret för infrande av en alleuropeisk minimilön visualiseras med en karta över nuvarande miniminivåer (per timme) i de länder som har sådana.

Frankrike ligger på 9 euro per timme. Luxemburg toppar med 10,16.

Grekland ligger på 4,28. (40:-)

Många västeuropéer tror tyvärr att allt blivit bättre i de nya medlemsstaterna, att alla fått det lite bättre. Men östutvidgningens nya medlemmar har INTE tillåtits göra som Grekland och öka utifterna. En del (t.ex Estland och Bulgarien) har, över tid, varit mycket hårda med budgetdisciplinen (hålla nere lönerna) och gått med överskott.

Det är arbetarklassen, inte minst offentliganställda, i dessa länder som fått betala för denna disciplin. Minimilönskartan speglar inte endast ländernas BNP, utan säger en del om arbetarklassens ställning i respektive medlemsstat.

Den Bulariska minimilönen ligger idag på 0,71 euro per timme. (Ca. 6 kronor i timmen!)

Rumänien: 0,93. (ca. 8:-)

Det är alltså inte helt utan strukturella förklaringar medborgare från dessa stater blivit allt vanligare bland hemlösa övernattare på våra härbärgen i Skandinavien.

Att höja minimilönerna på Östra Balkan till halva den grekiska minimilönen skulle tveklöst räcka för att försätta dessa medlemsstater, med dess nuvarande skick, i konkurs. Det vore kanske önskvärt, ur befolkningens synvinkel, men knappast troligt att EU-kommissionen låter så ske, med mindre än att de ges en plats utanför det krackelerande europeiska fortet.

Summa summarum: Att införa 1 alleuropeisk minimilön är en administrativ och politisk omöjlighet.

Noterar att minimilönen i Storbrittanien ligger på runt 60:- per timme, och att Italien saknar sådan lag, i motsats till resten av medelhavsländerna.

Noterar att ”dumping social” kommit att ersätta mer franskt klingande begrepp för samma sak.

Den europeiska (EU) minimilönskartan…