Dagsexkursion till Monaco…

Nej, på Rivieran råder förstås ingen finansiell kris. Men för att skaffa lite intryck av hur det kan se ut när den rikaste procenten i samhället bygger sina egna städer tog jag, med matsäck och glatt humör, pendeltåget till yachternas och de snabba bilarnas mekka: Monte Carlo.

Helhetsintrycket är att Prins Alberts lilla rike faktiskt verkar vara en ganska gemytlig plats att bo på, för den som har råd. Montegaskerna (lokalbefolkningen), de åretruntboende, verkade leva ganska så vanliga liv.

Men även vintertid frodas den smaklösa överklasskulturens globala kännemärke: kapitalförstöringens egenvärde.

Vad sägs om att anlägga en öppen skridskobana i rikets absolut varmaste punkt, i Monte Carlos hamn? (Decembertemperaturer på 20 plusgrader, vid gynnsamt uteväder…) Populär är den i vilket fall, och några hundra meter bort badas det alltjämt i Medelhavet. Grannbyn Menton (i det mer konkursmässiga landet Frankrike) har tydligen valt att följa trenden med öppen skridskobana intill Medelhavsklimat. (och skyhöga strömräkningar)

I likhet med det urbana Norge har Montegaskerna fyllt sin berggrund med biltunnlar. Att det, utanför Monte Carlos absoluta centrum, rådet brist på trottoarer i bostadskvarteren är knappast någon finansiell fråga, men förmodligen ingen slump. Man inser att inga pengar i världen gör stadsplaneringen barnvänligare (eller rentav människovänlig), om samhällets värderingar inte är det. Monte Carlo är i första hand till för exklusiv urban bilkörning. Även montegaskerna verkar tycka det skall vara så. Höga hastigheter är trots allt ett varumärke som sysselsätter stora delar av lokalbefolkningen.

Diverse globala välgörenhetsorganisationers lokalkontor ser dock ut att ha god omsättning. Affärerna är fyllda med dyr “ekologisk” mat. “Miljömedvetenheten” och det “sociala ansvarstagandet” är med andra ord på topp i nolltaxerarnas kustmonarki.

EU-eliten (i synnerhet de korrupta höjdarna i grannlandet Frankrike) har haft alla möjligheter att sätta punkt för nolltaxerandet, men uppenbart saknat viljan att göra detta. Det är på gränsen till provocerande att EU, via den franska regeringen, slutit ett avtal med prins Albert som gav Monaco tillåtelse att använda euro, samt trycka egna mynt(!), utan att behöva vara med och dela på riskerna eller ingå i EMU. Det i särklass kapitaltätaste euro-landet slipper alltså vara med och hosta upp till de krispaket som nu förhandlas. Kasino-landet Monaco lär, till skillnad från Sverige (som inte ens är med i euro-zonen!), kunna driva vilken ekonomisk politik de vill.

Vi fick ju höra (2003) att Sverige måste vara med i EMU av antingen solidariska skäl, eller för att det vore praktiskt att ha samma valuta som kontinenten, och det inte finns något “EU à la carte”. Få svenskar tänkte väl då på att befolkningen i Anja Pärsons, Ingmar Stenmarks, Christian Olssons, Kajsa Bergqvists och Pernilla Wibergs hemland fick ta del av projektets alla påstådda fördelar (gemensam valuta) utan att behöva vara det minsta “solidariska”.

Kustrikets förmögna befolkning lever tveklöst “à la carte. De väljer själva om de ska vara “solidariska” eller skita i omvärlden. De vänjer sig vid att få vad de vill ha, vare sig det gäller kärnkraftsdriven skridskoåkning i badväder eller valuta från en en centralbank de inte vill vara med och rädda. De lever, liksom vi andra, i en värld där de privata rikedomarna regerar och regeringscheferna berikar sig själva.