I natt börjar Nordamerikas första stora konferens om ekonomisk nerväxt i den olympiska byn Vancouver.

Temat är: How do we de-grow the economy and maintain jobs?

Vissa av arrangörerna deltog på Barcelona-konferensen för en månad sedan och även i Nordamerika refereras nu till Parisdeklarationen. Så nu är åtminstone hela västvärlden ansluten till en internationell rörelse med nya begrepp och problemformuleringar för den politiska ekonomin.

…och öring som hugger på gult.

April 2010 – nedströms Röda Sten. Havsöring med vandring mot strömmen framför sig.

—

Tänk om faunan av demokratiska samhällsorganisationer hade representerat samma mångfald av vägval som den vandrande fiskfaunan här på västkusten…

Efter att människan nyttjat havet som soptipp det senaste århundradet är ålen visserligen på väg att utrotas, men det finns alldeles för gott om ål-organisationer* i det svenska samhället.

*Organismer/organisationer som klättrar motströms långa sträckor – men så snart de blivit lite feta går det utför.

Så varför finns det inga havsöring-organisationer** i samhället?

**Organismer/organisationer som rört sig med strömmen sedan födseln – men besitter den fantastiska egenskapen att plötsligt vända sig mot densamma  och resolut vandra uppströms i riktning mot sina gamla utgångspunkter, för att slutligen återfinna sitt ursprung.

Den tyske sociologen Robert Michels kom år 1911, med Oligarkins Järnlag, att förklara frånvaron av havsöringsfenomenet i det moderna samhällets organisationsfauna med det socialvetenskapliga faktumet att en organisation (demokratisk eller inte) i princip bara utvecklas i en enda riktning över tid och den riktningen är, enligt Michels, fåtalsväldet.

Det är som bekant inte fåtalsväldet utan oftast de sk. ”gräsrötterna” i en förening som vill se organisationen vandra motströms.

En demokratisering av samhället är, med denna järnlag, omöjlig per definition… OM det inte löpande bildas nya föreningar som ersätter de ryggradslösa oligarkierna.

När det gäller det partipolitiska föreningslivet förefaller dock utslagningen av dessa ideologiskt bankrutta oligarkier vara extremt långsam.

De tre partipolitiska organisationer som väntas erövra den svenska regeringsmakten i höst (alla med ursprungliga ambitioner om maktöverföring från centrum till periferi)  är alla lika tacksamma representanter för Michels gamla tes. De sk. ”oppositionspartierna” i riksdagshuset påbörjade sin vandring under helt olika tidsepoker, men utvecklingen var och är densamma:

Systemkritisk rörelse (jobbar motströms) –> Oligarki (flyter medströms)

Efter att Rödt och SV valt att göra motståndet mot oljeborrning utanför Lofoten till huvudfråga i årets förstamajtåg avstår LO och det norska Arbeiderpartiet från att demonstrera i Svolvær överhuvudtaget. Om detta kan man läsa i dagens Klassekampen.

—

”Leder i Øst-Lofoten LO Edgar Henriksen bekrefter overfor Klassekampen at striden om oljeboring i nord er grunnen til at Ap og LO trekker seg fra 1. mai-toget, som normalt blir arrangert i samarbeid med SV og Rødt.

- LO og Ap står langt fra SV og Rødt. Vi har ikke samme syn, sier han.

Frykter oljeparoler

LO-lederen innrømmer at han er redd for at det skal bli glissent under deres paroler, mens mange samler seg bak parolen «Nei til oljeboring i Lofoten, Vesterålen og Senja»

- Jo, tja, vi har opplevd de siste to åra at nei-sida har hatt dominans, sier Henriksen.”

—

Det är förmodligen första gången på ungefär hundra år som ortens socialdemokrater ratar förstamajfirandet.

För några år sedan satsade oljebolagen och den lokala socialdemokratin mycket resurser och förtroendekapital på att, med tillväxt som huvudargument, lansera oljeutvinningen som Lofotens ekonomiska räddningspaket.

Inte utan framgång, till en början. Men nu har alltså vinden vänt, till den grad att det statsbärande partiet inte vågar sig ut på den egna rörelsens högtidsdag.

Om inte ens de kommuner som skall få de utlovade arbetstillfällena vill ha någon oljeutvinning längre vore det kanske klokt av Stoltenbergs regering att vända oljelobbyn ryggen och byta fot.

Tyvärr kan nog Stoltenberg lita på att SV lägger sig även i denna miljöfråga.

Det menar Vincent Liegey, språkrör för det senaste i raden av franska tillväxtmotståndarpartier: Parti Pour la Décroissance.

Här följer en svensk översättning av Deklarationen om Ekonomisk Nerväxt för Ekologisk Bärkraftighet och Social Rättvisa som antogs av en större grupp forskare och aktivister på en internationell konferens om ekonomisk nerväxt i Paris för exakt 2 år sedan.

—

Deklaration

Vi deltagare på konferensen om Ekonomisk Nerväxt för Ekologisk Bärkraft och Social Jämlikhet i Paris den 18-19 april år 2008, deklarerar följande:

1. Ekonomisk tillväxt (indikerat som växande BNP eller reell BNP) representerar en ökning av produktion, konsumtion och investeringar som, i jakten på ekonomiskt överskott, oundvikligen leder till utökad förbrukning av material, energi och mark.

2. Trots förbättringar för ekologisk effektivitet i produktion respektive konsumtion av varor och tjänster har den globala ekonomiska tillväxten resulterat i ett ökat uttag av naturresurser, växande avfallsmassor och ökade utsläpp av luftföroreningar.

3. Den globala ekonomiska tillväxten har inte lyckats med att, substantiellt, reducera den globala fattigdomen, beroende på orättvisa utbyten inom handeln och de finansiella marknaderna, vilket har ökat ojämlikheten mellan länderna.

4. Såsom välkända principer inom fysisk- och ekologisk vetenskap demonstrerat, finns det en slutgiltig begränsning för vilken omfattning global produktion och konsumtion, liksom den nationella ekonomin, kan ha utan att miljörelaterade- och sociala kostnader påtvingas andra människor – här och nu, någon annanstans eller i framtiden.

5. De bästa av, tillgängliga, vetenskapliga data indikerar att den globala ekonomin, liksom många nationella ekonomier (huvudsakligen industrialiserade länder i nord), har vuxit bortom den ekologiska bärkraftens gränser.

6. Det finns också starka belägg för att den globala tillväxten av produktion och konsumtion är socialt ohållbar och därtill oekonomisk. (Oekonomisk i den meningen att kostnaderna överskrider fördelarna.)

7. Genom att förbruka mer än sin legitima andel av jordens resurser reducerar de rikaste nationerna effektivt miljöutrymmet för fattigare nationer, som likväl påtvingas denna överförbruknings negativa miljökonsekvenser.

8. Om vi inte bemöter denna situation med att justera den globala ekonomin i enlighet med våra ekosystems kapacitet och samtidigt omfördelar världens rikedomar respektive inkomster, så kommer detta att resultera i en process av ofrivillig och okontrollerad ekonomisk tillbakagång, eller sammanbrott, med allvarliga sociala följder, i synnerhet för de mest missgynnade i samhället.

Vi föreslår därför ett paradigmskifte, bort från den generella och obegränsade jakten på ekonomisk tillväxt, till idén om en justering till ”rätt” storlek på global och nationell ekonomi.

1. På global nivå innebär ”rätt” storlek en minskning av det ekologiska fotavtrycket (inklusive kolets avtryck) till en bärkraftig nivå.

2. I länder med större fotavtryck per invånare än den globalt bärkraftiga nivån innebär ”rätt” storlek en reduktion till denna nivå inom en rimlig tidshorisont.

3. I länder där det råder djup fattigdom innebär ”rätt storlek”, för de som lever i fattigdom, en brant och bärkraftig konsumtionsökning, för att uppnå ett värdigt liv. Detta bör ske i enlighet med lokalt beslutade vägval för minskad fattigdom och inte genom tvingande utvecklingspolitik från omvärlden.

4. Detta kommer att kräva ökad ekonomisk aktivitet i enstaka fall; men omfördelning av inkomster och rikedomar, både inom och mellan länder, utgör det väsentliga i denna process.

Paradigmskiftet innebär således en ekonomisk nerväxt i de rika delarna av världen.

1. Den process som kan åstadkomma en justering till ”rätt” storlek på ekonomin i de rikaste länderna, liksom i den globala ekonomin som helhet, kallas ”nerväxt”. (”Décroissance”)

2. Vi definierar ”nerväxten” som en frivillig övergång (transition) till ett rättvist, deltagande och ekologiskt bärkraftigt samhälle.

3. Syftet med nerväxt är att möta mänsklighetens behov och tillgodose en hög livskvalitet samtidigt som den globala ekonomins miljöpåverkan reduceras till en bärkraftig nivå och fördelas rättvist mellan nationerna. Detta kommer inte vara möjligt att uppnå vid en ofrivillig krympning av ekonomin.

4. Nerväxten kräver en omformning av det globala ekonomiska systemet liksom den politik som drivs och främjas på nationell nivå. Detta för att möjliggöra såväl reducering som slutlig utrotning av den absoluta fattigdomen samtidigt som den globala ekonomin och de icke-bärkraftiga nationella ekonomierna skalas ned.

5. När en ekonomi av ”rätt” storlek förverkligats genom en nerväxt-process bör målet vara att upprätthålla en ”Steady State Economy” (en ekonomi i stationärt tillstånd) med en relativt stabil, milt fluktuerande, konsumtionsnivå.

6. Nerväxt-processen karaktäriseras allmänt av:
- En betoning av livskvalitet snarare än konsumtionskvantitet.
- Att grundläggande mänskliga behov tillgodoses för alla.
- En samhällsomvandling baserad på såväl individuell som kollektiv handling och politik.
- Ett substantiellt reducerat beroende av ekonomisk sysselsättning till förmån för fritid, oavlönad sysselsättning, gemytlighet, gemenskap samt individuell- och kollektiv hälsa.
- Uppmuntrande av själv-reflektion, balans, kreativitet, flexibilitet, mångfald, medborgarskap, generositet och icke-materialism.
- Iakttagelse av principer om rättvisa, deltagande demokrati, respekt för mänskliga rättigheter samt respekt för kulturella olikheter.

7. För framsteg i realiseringen av ekonomisk nerväxt krävs omedelbara ansträngningar för att baxa in konceptet i debattens huvudfåra, dels inom parlamentarisk- och allmän debatt, men också inom de ekonomiska institutionerna. Det fordras även en utveckling av policys och verktyg för den praktiska implementeringen av ekonomisk nerväxt samt en utveckling av nya, icke-monetära, indikatorer (även subjektiva sådana) som kan identifieriera, mäta och jämföra nyttor respektive kostnader i en ekonomisk verksamnet, vilket möjliggör bättre bedömning av en ekonomisk verksamhets relation (”bidragande” eller ”underminerande”) till förverkligandet av sociala- och ekologiska mål.

—

Översättning: Linus Waltersson.

Källtexterna på franska och engelska har följande lokalisering:
http://events.it-sudparis.eu/degrowthconference/Declaration%20on%20Degrowth%20FR.pdf

http://events.it-sudparis.eu/degrowthconference/en/Declaration%20on%20Degrowth%20EN.pdf

—

Du som har synpunkter på översättningen är varmt välkommen att kontakta mig för eventuella förbättringar.

Du som, möjligen befogat, bara tänker att du minsann hade gjort den f-n så mycket bättre själv bör ställa dig frågan varför just Du inte gjort detta under någon av de senaste 24 månaderna. (Jag hade gärna sluppit!)

Det finns de som hävdar att den moderna kapitalismen, till sin natur, är ett ”grow or die”-system.

Mycket tyder dock på att en stor del av vårt samhälle fastnat i vad som rimligen bör betecknas ”grow AND die”.

Det har blivit dags att summera ytterligare ett bidrag från nerväxt-konferensen i Barcelona.

—

Den mexikanska (ekologiska) ekonomen Gian Carlo Delgado har ägnat sin forskning åt världens storstadsmetropoler (inklusive dess bakgårdar) och den urbana metabolismens politiska ekologi. Han drar slutsatsen att de största städerna i världen rätt och slätt inte har framtiden för sig och att flertalet av dessa, på ett eller annat sätt, kommer att utrymmas inom en snar framtid. Antingen under kontrollerade former via kollektiva politiska beslut – eller via knapphetssymptom såsom hunger och törst.

Hans hemort Mexiko City lyfts fram som ett av flera skräckexempel i sammanhanget.

Cirka 21 miljoner människor bor på en platå 2200 m.ö.h. Att transportera livsmedel till denna platå är redan ansträngande. 50 % av maten i Mexiko City kommer från utlandet. I många av världens städer utgör urbant jordbruk ett viktigt steg mot minskat oljeberoende, men i Mexiko City är vattnet redan en importerad bristvara och dessutom en synnerligen energikrävande sådan eftersom pumpsystemen drivs av billig fossil energi. Denna billiga energi går snart förlorad. Vattenbrist väntas bli en av de första konsekvenserna och den bristen kommer bli mycket svårt att möta med hållbara lösningar – även på längre sikt – utan avfolkning.

Delgado rekommenderar att politiskt planera för en avfolkning på 5 miljoner människor i Mexiko City. Lika många människor (främst från fattiga kåkstäder) kommer annars tvingas lämna staden som flyktingar enligt nollalternativet i Delgados scenario.

Mexikos myndigheter vägrar fortsatt erkänna behovet av en politik för de-urbanisering. Liksom de flesta länder i världen.

—

Såvitt jag känner till (rätta mig gärna om jag har fel!) finns det fortfarande ingen storstad i världen med de-urbanisering eller avfolkning i sina utvecklingsplaner.

Mer kollektiv trafik –> lägre BNP och större välmående.

Mer privat trafik –> högre BNP och mindre välmående

Nationalekonomen Emanuele Campiglio har tillsammans med Luigi Bonatti vid Universitetet i Trento utforskat samband mellan alternativa transportlösningar och BNP respektive Välfärd.

På De-Growth-konferensen i Barcelona för två veckor sedan presenterades en studie som visar att satsning på kollektivtrafik har entydigt positiva konsekvenser för välfärdens samtliga variabler.

Haken för dagens nationalekonomer är att BNP lika entydigt faller vid ett skifte från privata till kollektiva trafiklösningar. Endast med blind BNP-tillväxt som mål för politiken kan en trafikprivatisering ge ett plus i en cost-benefit-analys. Ser man till den enskildes välfärd vinner alltid de kollektiva lösningarna. Det blir mycket billigare att resa. Bra för den enskilde, men dåligt för BNP-utvecklingen.

Det är just BNP-utvecklingen – och inte den enskildes välfärd – som vägverk och banverk utgår ifrån när svensk infrastruktur planeras. Ett trafiksystem som är dyrt för resenären tvingar resenären att lönearbeta mer, vilket driver upp BNP. Det billiga systemet möjliggör för resenären att lönearbeta mindre, vilket drar ner BNP.

”In  particular,  we  show  that
governments  can  boost  long-run  growth  by
moving  public  investment  away  from  collective
transportation  systems  and  towards
infrastructures  necessary  for  using  private
vehicles.  Indeed,  by  augmenting  the  relative
convenience  of  using  private  mobility  systems,
which  are  those more  costly  for  the  households,
the  government  induces  them  to  increase  their
labor supply so as to afford larger expenditures in
transportation.” (Ur Bonatti & Campiglio ”Mobility Systems and Economic Growth: a Theoretical Analysis of the Long-Term Effects of Alternative
Transportation Policies”, December 2009)

Här har vi en viktig (och alltför sällan ifrågasatt) förklaring till varför dagens politiska ledning gärna väljer att satsa på dyra byggnationer som Förbifart Stockholm och Marieholmstunneln eller rentav infrastruktur för mindre energislukande höghastighetståg mellan Skandinaviens storstäder. I BNP räknat är det nämligen positivt att det blir dyrt för den som betalar – antingen som resenär eller som skattebetalare.

Här ryms också en viktig förklaring bakom myndigheters motstånd mot nolltaxa inom kollektivtrafiken, som sällan problematiseras. En samhällsutveckling där billiga kollektiva lösningar besparar Svensson en massa utgifter riskerar att bespara Svensson hans vilja att lönearbeta 40 timmar i veckan.

Svenssons välfärd befinner sig tveklöst i konflikt med BNP-tillväxten. Men det är börsen som vinner på BNP-tillväxten – inte Svensson. Trafiken är inte det enda, men ett av våra allra tydligaste, exempel på denna konflikt.

Med dagens sätt att räkna, där samhällsekonomisk lönsamhet reducerats till växande BNP, kan man (lite förenklat) inte avskaffa massbilismen utan att ersätta den med alternativ som är lika dyra att använda. Dagens ensidiga fokus på spårbunden långdistanspendling, höghastighetståg för ett ständigt växande så kallat ”transportbehov” talar för att det trots allt kan bli minst lika dyrt i en spårbunden framtid.

Vägrar Svensson att resa med de absurt dyra kollektiva lösningarna måste Svensson lika säkert arbeta ihop till den kollektiva skuldsättningen via skattesedeln.

Läs resten av den italienska rapporten här.

Campiglio bidrog, på detta tema, till Barcelona-konferensen med en av hundratalet läsvärda posters som nu finns att ladda ner.

OECD-medlemmarna, däribland Sverige, antog för knappt ett år sedan en Deklaration för Grön Tillväxt.

OECD har kommit att ta ett allt större ansvar för den globala ”gröntvätten”.

Organisationens generalsekreterare gör så gott han kan för att ge trovärdighet åt rådande tillväxtkonsensus.

Men notera följande:

Han lovar inte med ett ord att fortsatt ekonomisk tillväxt skulle vara ekologiskt hållbar eller kompatibel med vårt jordklots resurstillgångar.

Nej, han har garderat sig. Han säger att ”grönt” och tillväxt går hand i hand.

Han använder det lika abstrakta ordet ”miljövänlig” men säger ingenting om hållbarhet.

—

Den 26-27 maj står OECD som värd för ett större forum på temat: Innovation, jobb och Ren Tillväxt.

Utöver huvudsponsorn bakom forumet, en läkemedelsjätte med dokumenterad kartellbenägenhet,  är det Nestlé + diverse storbanker som delfinansierat denna schizofrena miljöteater. Resten betalar du och jag.

—

”A win-win. Greener environment – stronger economy.”

Investeringar ”need to be greener!… Need to have more emphasis on green.”

Varken OECD eller dess medlesstater kan idag skylla på att de inte visste hur tillståndet i världen ser ut. Ordlekarna, där vetenskapligt vedertagna begrepp växlas ut mot innehållslösa slagord från storkoncerners miljömarketing, blir därför allt kreativare – också på offentliga myndigheter.

Vi ska få en ”grön miljö”.

Någon som vet vad en ”grön miljö” är för något?

Alltså på förhand.

—

Den sista diskussionspunkten på OECD-forumets agenda är kapitalismens framtid.

”Future of capitalism:

The biggest financial, economic and social crisis in 70 years has called into question long-standing economic conventional wisdom. What is the future shape of capitalism? The challenge presented by authoritarian capitalist models vis-à-vis democratic capitalist models.”

Problembeskrivningen ovan antyder ärligt att organisationen inte står främmande för att värdera kapitalismens fortlevnad högre än demokrati.

Jag tror det finns anledning att vara på sin vakt här.

- Det senaste århundradets globala ekologiska ödeläggelse har tydligare än någonting annat demonstrerat motsatsförhållandet mellan demokrati och kapitalism.

- Fascistisk ideologi och grön kapitalism verkar i allt väsentligt vara kompatibla med varandra – önskvärda eller inte.

I en av alla pauser träffar jag Roefie Hueting, en man på 80+ som, inom ramen för neoklassisk nationalekonomi, utmanade BNP-begreppet genom att (på 60-talet) lansera indikatorn SNI – Sustainable National Income.

Han har dock spenderat en ännu större del av sitt liv på jazzmusiken och den holländske pianisten tar tillfället i akt att marknadsföra sin platta Blues for Bessie.

—

De lokala organisationerna stod för en stor del av det stor det framgångsrika arbete som gjorde den framgångsrika konferensen möjlig. En av de främsta eldsjälarna här heter Núria Vidal de Llobatera. Hon är pensionerad biolog och kommer från den katalonska organisationen Ekologister i Aktion.

Núria har därutöver en del starka band till Sverige. Efter att svensk socialdemokrati profilerat sig utrikespolitiskt under några år hade Sverige fått en relativt fungerande asylpolitik och Núria kom att beviljas asyl i Sverige. 1971 blev hon stockholmare. När Franco var färdig med Spanien var Núria och hennes småländske livspartner färdiga med Stockholm. Så de drog till ner Katalonien, där Núria kom att bli drivande inom den lokala miljörörelsen.

Det fanns förresten ungefär lika många utlandssvenskar på arrangörssidan som det fanns deltagare från Sverige på denna De-Growth-konferens.

—

Så här såg två av konferensens arbetsgrupps-möten ut ovanifrån.

Universitetets gröna innerplan kom att tjäna konferensen väl.

—

”The green movement”

Kamrat Mark från den franska Décroissance-rörelsen bad mig att ladda upp lite foton. Jag har den dåliga smaken att gilla suddiga bilder med lite rörelse i.

—

Diverse djur…

En squattarhund delar scen med duktig sångerska, fina musikinstrument – och Coca-Cola.

En squattarkatt på en lantligare ockupation i utkanten av Barcelona inspekterar sina franska besökare.

—

Den lantligare squatt vi besökte precis efter De-Growth-konferensens slut ligger visserligen i en storstadsförort, men deras kollektivjordbruk har synnerligen gynnsam tillgång på sol och vatten. De odlar flertalet matråvaror själva.

De har ingen ambition att bli helt självförsörjande på mat, men en stark önskan om att reducera sitt behov av penninginnehav – lönearbete.

Den naturnära egendomen var först tänkt att bli ett äldreboende av nomenklatura-modell för pensionerade läkare och sjukvårdschefer. Så blev det inte. Husockupanterna har nu, i allians med sina grannar, både satt punkt för nomenklaturans gräddfil och återupprättat ett av Barcelonas sista förortsjordbruk.

—

Och tillslut var en trött textförfattare inte längre i skick att behålla greppet om sin kamera.