Nazarbajev: Diktatorn som skjuter sitt folk – och gör affärer med Statoil
I västra Kazakstan finns tillräckligt med oljeresurser för att lyfta hela nationen ur fattigdom. Men president Nazarbajev och hans familj har sedan länge valt en motsatt linje, där det kazakiska folket, trots tillgångarna, lever mycket fattigt.
Oljearbetarna i Zhanaozen har strejkat i snart ett år. De kräver att outbetalda löner utbetalas enligt landets lagar, samt att oljefältet åternationaliseras. Oljefältet ifråga ägs idag till endast 60 % av Kazmunaigas, det statliga oljebolaget. (40 % av oljefältets vinster tillfaller den kinesiska staten som nu har ett icke-obetydligt inflytande över polisstaten ifråga.) Oljebolaget svarade med att sparka 1000 strejkande arbetare.
Arbetarna svarade med att ockupera stadens torg, och där har de suttit i flera månader. Oljebolaget rapporterar ett produktionsbortfall på 7 % till följd av strejken för de uteblivna lönerna.
På landets ”självständighetsdag” i förra veckan gick paramilitär polis till attack mot folksamlingen och avrättade minst 13 (kan vara uppemot 70) av de protesterande arbetarna, i vad som liknar en ren en massaker. Ett stort antal journalister misshandlades i samma operation. President Nazarbajev har därefter infört strejk- och demonstrationsförbud till och med den 5 januari.
Enligt statligt kontrollerad TV och Radio sköt poliserna i ”försvar” mot beväpnade demonstranters ben. Fem dagar senare tvingas även styrda massmedier förhålla sig till den verklighet som blottlagts på youtube.
Detta är tyvärr inte den första händelsen av sitt slag i Nazarbajevs Kazakstan. Inrikesministern lovar i en TV-sändning att de våldsutövande myndigheterna även i framtiden kommer att göra ”vad som möjligt är” för att upprätthålla ordningen i städerna. (Tja, vad skulle han annars göra? Be om ursäkt för förra veckans massaker?)
Så sent som i Mars detta år ingick ”det norska folkets” kassako Statoil (efter flera års aktiv närvaro i landet) en ”exploration pact” med Kazmunaigas och diktatorn Nazarbajev.
”We are interested in co-operation with Statoil in attracting and using their experience and technologies in operating international offshore oil and gas projects”, sa styrelseordföranen för KazMunaiGaz, Kairgeldy Kabyldin.
Norsk kunskap om oljeutvinning kommer säkerligen att överföras. Men inget talar för att det kazakiska folket kommer kunna dela det norska folkets goda erfarenheter av en gott förvaltad oljehandel. Nazarbajevs privata intressen står där i motsättning till nationens intressen.
Frågorna som då borde ställas är:
- Vill ”det norska folket” dryga ut sin köpkraft ytterligare genom kohandel med en korrupt diktator som mördar sitt folk?
- Vill Norges ”rödgröna” regering investera i oljeutvinning tillsammans med en diktator som förbjuder facklig organisering och fängslar de advokater som valt att försvara föreningsfriheten i domstol?
- Har den norska staten längre någon som helst kontroll över Statoils affärsutveckling?
Passar, här i arbetslöshetens Göteborg, på att önska det alltmer blodsugande nabolandet en riktigt God Jul.
Dagsexkursion till Monaco…
Nej, på Rivieran råder förstås ingen finansiell kris. Men för att skaffa lite intryck av hur det kan se ut när den rikaste procenten i samhället bygger sina egna städer tog jag, med matsäck och glatt humör, pendeltåget till yachternas och de snabba bilarnas mekka: Monte Carlo.
Helhetsintrycket är att Prins Alberts lilla rike faktiskt verkar vara en ganska gemytlig plats att bo på, för den som har råd. Montegaskerna (lokalbefolkningen), de åretruntboende, verkade leva ganska så vanliga liv.
Men även vintertid frodas den smaklösa överklasskulturens globala kännemärke: kapitalförstöringens egenvärde.
Vad sägs om att anlägga en öppen skridskobana i rikets absolut varmaste punkt, i Monte Carlos hamn? (Decembertemperaturer på 20 plusgrader, vid gynnsamt uteväder…) Populär är den i vilket fall, och några hundra meter bort badas det alltjämt i Medelhavet. Grannbyn Menton (i det mer konkursmässiga landet Frankrike) har tydligen valt att följa trenden med öppen skridskobana intill Medelhavsklimat. (och skyhöga strömräkningar)
I likhet med det urbana Norge har Montegaskerna fyllt sin berggrund med biltunnlar. Att det, utanför Monte Carlos absoluta centrum, rådet brist på trottoarer i bostadskvarteren är knappast någon finansiell fråga, men förmodligen ingen slump. Man inser att inga pengar i världen gör stadsplaneringen barnvänligare (eller rentav människovänlig), om samhällets värderingar inte är det. Monte Carlo är i första hand till för exklusiv urban bilkörning. Även montegaskerna verkar tycka det skall vara så. Höga hastigheter är trots allt ett varumärke som sysselsätter stora delar av lokalbefolkningen.
Diverse globala välgörenhetsorganisationers lokalkontor ser dock ut att ha god omsättning. Affärerna är fyllda med dyr ”ekologisk” mat. ”Miljömedvetenheten” och det ”sociala ansvarstagandet” är med andra ord på topp i nolltaxerarnas kustmonarki.
EU-eliten (i synnerhet de korrupta höjdarna i grannlandet Frankrike) har haft alla möjligheter att sätta punkt för nolltaxerandet, men uppenbart saknat viljan att göra detta. Det är på gränsen till provocerande att EU, via den franska regeringen, slutit ett avtal med prins Albert som gav Monaco tillåtelse att använda euro, samt trycka egna mynt(!), utan att behöva vara med och dela på riskerna eller ingå i EMU. Det i särklass kapitaltätaste euro-landet slipper alltså vara med och hosta upp till de krispaket som nu förhandlas. Kasino-landet Monaco lär, till skillnad från Sverige (som inte ens är med i euro-zonen!), kunna driva vilken ekonomisk politik de vill.
Vi fick ju höra (2003) att Sverige måste vara med i EMU av antingen solidariska skäl, eller för att det vore praktiskt att ha samma valuta som kontinenten, och det inte finns något ”EU à la carte”. Få svenskar tänkte väl då på att befolkningen i Anja Pärsons, Ingmar Stenmarks, Christian Olssons, Kajsa Bergqvists och Pernilla Wibergs hemland fick ta del av projektets alla påstådda fördelar (gemensam valuta) utan att behöva vara det minsta ”solidariska”.
Kustrikets förmögna befolkning lever tveklöst ”à la carte. De väljer själva om de ska vara ”solidariska” eller skita i omvärlden. De vänjer sig vid att få vad de vill ha, vare sig det gäller kärnkraftsdriven skridskoåkning i badväder eller valuta från en en centralbank de inte vill vara med och rädda. De lever, liksom vi andra, i en värld där de privata rikedomarna regerar och regeringscheferna berikar sig själva.
December 2011. Monte Carlo.
December 2011. Monte Carlo.
December 2011. Monte Carlo.
December 2011. Monte Carlo.
Ekologiskt märkta korsikanska klementiner är förmodligen inte billigt någonstans… än mindre i Monte Carlo visar det sig.
Året är 2011…
…och svensk tidningsmedia är inte lika framåtblickande som den en gång var. Ett nyliberalt Mediasverige hälsar 1800-talet välkommen tillbaks, med mytbildningssuccéer som ”Svenska Hollywoodfruar” och den nyligen uppmärksammade (ovetenskapliga) rapporten ”Sverigemamman”. Norsk massmedia kopierar – då som nu.
VG. 27 Oktober 2011.
Nu blir det kallt…
Oktober 2011. Mathisdalen i Finnmark. Några minusgrader i luften.
En sommarnatt i Aten…
Juli 2011.
Gatukonst.
På ett av alternativrörelsens caféer träffar jag den dåvarande partisekreteraren för det gröna partiet i Grekland.
Han förklarar stolt att han, partiets enda avlönade funktionär, inte kan bli långvarig på sin post. Detta eftersom nationella förtroendeuppdrag, enligt partiets stadgar, endast kan besittas av en medlem i max 1 år. Samma sak gäller deras nationella parlamentariker i händelse av att det blir nyval i Grekland och partiet tar mandat i det grekiska parlamentet. Med en mandatperiod på 4 år innebär det att fyra ledamöter skall samarbeta kring utövandet av varje mandat under fyra år. Formellt väntas hela partigruppen avgå vid beslutsårets utgång och ersättas av lika många nya gröna kandidater från valsedeln.
I ett av Europas mest korrupta länder florerar således även mycket långtående försök att, i detta fall genom hårda rotationsprinciper, bryta ”oligarkins järnlag” och bekämpa maktkoncentrationen inom de oppositionella rörelser som kan tänkas spela en viktigare roll i Grekland i framtiden. Ej förruttnade partiorganisationer i resten av Europa skulle förmodligen kunna lära sig en hel del av den grekiska oppositionens strävanden att frigöra sig från inre korrupta beteenden och inre klientelism – i ett annars genomkorrupt samhälle.
Det korta Aten-besöket underlättades allra mest av kamrat Katia – navigatör, vespachaffis och länk till de oppositionella kvarteren.
En summering av majdemonstrationerna 2011
Inleder med arbetarrörelsens högtidsdag i Göteborg.
Vasagatan… ”Här ska vi bo!”
Rousseau och Proudhon gör sig påminda på Avenyn 1. ”Här upphör privat väg”!
Avenyn – Bältesspännarparken. Målfoto från bakre delen av tåget.
Avslutning i Bältesspännarparken med agitation för lärarstrejken på Björkbacken – och så lite allsång.
—
Efter ett gemytligt firande i götet kommer här en distansrapportering från Kiev – en ort där högtidsdagens ursprung (Haymarket-kravallerna) inte känns lika avlägsna.
Inget fattas det rödsvarta tåget den här gången. Inte ens en gubb-orkester!
Strax efter avmarschen från Arsenalna sätter det främre blocket Prjama Dia (Direkt Aktion) lite färg på tåget!
Sörj ej, organisera!
Rött och svart – den nya studentrörelsens färger.
Den nya rörelsens gärningar lär dock aldrig att direktsändas i västvärldens TV-oligopol.
Staten svarar med tårgas,
nostalgifordon,
och arresteringar.
Källa: http://samozahist.org.ua
—
I ägarnationen Norge håller 1 maj på att slås ut helt av 17 maj – som länge varit den stora flaggdagen i kalendern.
17 maj 2011. Gol.
Istället för att fira klasskampen den 1:e tågas det alltså för kung och fosterland den 17:e. Likväl måste ”Arbeiderpartiet” röstas till regeringmakten var fjärde år.
Med hjälp av myten om ”världens mest välmående land” förefaller ekvationen (nationalism = välfärd) gå ihop utan problem för de allra flesta. Bitvis mycket omfattande privata välstånd hos befolkningen förefaller ej kunna devalvera arbetar-identiteten i oljenationen där så gott som varje grovjobb har auktionerats ut till ett billigare gästarbetande proletariat. Ja, alla de där som fattas i tåget den 17 maj.
I den norska glesbygden är 17 maj, i princip, årets enda demonstrationsdag. Främst i tåget går inte sällan kommunalrådet tillsammans med chefen för polisdistriktet.
